Historien i nytt starkt ljus
Engelsmännen älskar sin historia. Otaliga filmer, teaterpjäser, teveserier och romaner har sett dagens ljus med gestaltningar av 1500-talens stora figurer: Henrik VIII, Anne Boleyn, Elizabeth I och kungens rådgivare, Thomas Cromwell. Han kom från en enkel bakgrund, inte så väl dokumenterad, men blev en politisk vågmästare, kungens handgångne man, hatad och fruktad.
Kanske är det just här, i korsningen mellan fakta och gissningar, som utrymme skapas för en författare som Hilary Mantel och hennes romanserie om Cromwell och hans tid. I dagsaktuella ”För in de döda” låter hon fakta spela mot fiktion, här blåser hon liv i historiens skugglika figurer, ger dem blod, tankar,
Genom det varierade språket – ett skarpt, modernt språk i dialoger och inre monolog – får läsaren känslan av att sitta mitt i historiens öga, mitt i ett angeläget nu. De storpolitiska grälen och det faktum att kungen inte har någon arvinge inom äktenskapet är konflikten för de starka krafterna; spanska kungahuset, påven – som vid den här tiden är en politisk maktfaktor mer än bara kyrklig. Vem ska ta makten? Kungens andra hustru, Anne Boleyn, smider ränker.
I bakgrunden finns första hustrun Katarina, folkets älskade drottning. Samtidigt har kungen ögonen på unga Jane Seymour som så småningom blir hans tredje hustru, efter att Anne Boleyn halshuggits. För Annes planer fungerade, tills hon fick för sig att göra sig av med Cromwell.
Men här finns också vardagen: den gråblåsiga engelska vintern, dvärgen som visar sitt rakade kön, drottningens spaniel med bruten nacke, kungens illaluktande och smetiga bensår.
Mantel speglar tid och värden genom Cromwells taktiska och observanta sinne, han som döpt sina jaktfalkar efter sina döda döttrar. Romanens inledningsmening är magisk: ”Hans barn faller från skyn”. Och kungens kommentar: ”Dina flickor flög väl idag”.
Det uppstår ett dubbelspel i läsningen. Läsaren som sitter med facit: jo, Anne Boleyn halshöggs – läser henne medan hon är i livet och fortfarande inte har en aning. Jane Seymour – som börjar ana sitt öde – kungen, som gör sig till herre över kyrka och kloster på inrådan av Cromwell. Med tiden blev det sex hustrur, men fortfarande ingen son inom äktenskapet, och England blir första europeiska landet med kvinnlig tronföljd, när konstitutionen ändrats och dottern Elizabeth drottning.
Men så finns här även upplevelsen av obönhörlighet. Den nutida läsaren vill ropa till figurerna i detta spel: ”Gör inte så, du kommer att råka illa ut”, som ett barn på teater som ropar att tjuven gömt sig i skåpet. Historien rullar vidare, blir ett resultat av människors beslut och planer, ett obevekligt och allt krossande maskineri.
Kanske ligger det också en förklaring häri, varför det är en fängslande läsning. Det är lätt att dra paralleller till nutiden, till beslut och krafter och varningar och upptrappningar av våld, globalt som lokalt. För visst vill man ropa: ”Sluta, gör inte så ...”.
Ibland klagas det på svenska språkets knappa torrhet och jämförs med engelskan: så många fler ord att välja från, vilken rikedom! Men kanske är det en myt, ett tankefel. Om jag var översättare skulle jag uppfatta det som till lika delar lycka och utmaning att jobba med Hilary Mantels texter. För vad Jesper Högström gör är att han ur denna engelska originaljord stampar upp en svenska som är väl så lödig, väl så varierad. Kanske är vi bara lata som nöjer oss med mittfårans vokabulär?
