Hölderlins dubbla landskap

Kultur

I en vacker utgåva lyfter författaren och översättaren Aris Fioretos fram en av den tyska diktkonstens stora namn, Friedrich Hölderlin. Kulturskribent Martin Lagerholm ger sig in i dessa sånger och tack vare Fioretos kommentarer fördjupas kunskapen.

Artikeln publicerades 21 oktober 2013.

Efter att ha levt exakt hälften av sitt liv drabbades Friedrich Hölderlin 1806 av akut psykisk ohälsa. Han hämtade sig aldrig, utan vårdades fram till sin död 1843 av en snickarfamilj som inhyste honom i vad som än idag kallas Hölderlintornet i Tübingen vid den vackra floden Neckar. Här fortsatte han visserligen att skriva, oftast under pseudonymen Scardanelli, men de verk av hans penna som numera självklart ingår i den tyskspråkiga och europeiska litteraturhistoriens kanon, skrevs innan hans sinnen fördunklades.

Hölderlin lämnadeefter sig en riklig, om också svårtydd och ofta ofullbordad, mängd manuskript som först på 1910-talet publicerades i en omfattande samlingsutgåva. Omsider har hans namn framför andra kommit att förknippas med den tyska romantikens svärmiska diktkonst, och där väl blott den generationen yngre Heinrich Heine kan tävla med honom i termer av litterärt inflytande på eftervärlden. Nietzsche, Rilke, Heidegger, Celan och Mayröcker är blott några av de diktare och tänkare som uttryckligen stått i tacksamhetsskuld till honom och hans visionära språkvärld.

Bland Hölderlinskvarlåtenskap finns de så kallade ”fosterländska sånger” som huvudsakligen koncipierades under 1800-talets första år. I spänningsfälten mellan klassisk forntid och samtidens revolutionära utopier, mellan antiken och kristenheten, breder sångernas högstämda ideal, gåtfulla tecken och särpräglade emblem ut sig i prålande och extatiskt genomsyrade strofer. Husguden Pindaros ande svävar oavlåtligt över de Hölderlinska odena, som i väldiga pendelrörelser svänger mellan Arkadien och Alperna, mellan romerska tempelpelare och Schwarzwalds buskiga sluttningar.

Dessa dubblalandskap har tidigare tolkats till svenska, bland andra av Aris Fioretos som för drygt tio år sedan gav ut ett urval under titeln ”Sånger”. I en frikostig och snyggt formgiven volym, ”Kom nu, eld!”, har Fioretos nu reviderat sina lätt moderniserade och elegant följsamma tolkningar, den här gången klokt nog med de tyska originaldikterna som parallelltext. Förutom själva sångerna ingår i utgåvan en mängd poetiska utkast och fragment, liksom ett par längre brev som kastar delvis nytt ljus över Hölderlins syn på sin egen gärning som diktare och översättare. Fioretos välorienterade efterord – som bland annat presenterar dikternas ofta intrikata tillkomsthistoria, liksom olika redigeringsprinciper och läsarter av de huvudsakligen alltså ofärdiga handskrifterna – bidrar till den smakfullt paketerade utgåvans exklusiva prägel.