Holst och miniatyrernas myller
Slår på Jan-Erik Holst i tidningens textarkiv. Inte många träffar. Ändå var det här han gick på konstskola i två år, ändå har han i 25 år varit konstnär i trakten och sedan 1992 varit med i konstnärsföreningen Öskg. "Det där med marknadsföring", säger han och fortsätter med att det under de senaste åren varit mycket annat. Nattjobb, hus och föräldraskap, ja, sådant tar tid. Och utställningarna i trakten har inte blivit många under senare år.
Men bilder har det blivit. Mängder. Ofta i ett litet format, något som inledningsvis var närmast nödvändigt av praktiska skäl har kommit att utvecklas till en kär konst. Och även om Jan-Erik Holst nu prövar att gå upp i storlek lever kärleken till de detaljrika orientaliskt doftande miniatyrbilderna kvar. Och även i påsk kommer han att presentera ett stort antal nya blad.
– Det började med att jag fick en orientmatta, säger han och ger bakgrunden till den bildvärld som nu under några år fascinerat honom och som han växt vidare tillsammans med.
Den där mattan som oväntat gjorde entré hos familjen Holst väckte intresset. Mattaffärer besöktes och på en auktion i Hedbergshuset inhandlades ytterligare en orientalisk matta.
– Färgerna, klarheten, ornamenten, formerna, hantverket och materialet, ja, det var flera saker som jag tyckte om och som gjorde att jag botaniserade vidare. Och någonstans läste jag att i mattverkstäderna i de stora städerna i Persien anlitades miniatyrmålare för att utarbeta designen. Så då gick jag vidare på det spåret, persiska miniatyrmålare.
Det visade sig vara ett givande spår och Jan-Erik Holst kände att här fanns flera beröringspunkter till det han själv höll på med. Små bilder, detaljkärlek och ett stort intresse för spelet på ytan.
Har de senaste årens utveckling, efter 11/9 2001, förändrat dina bilder?
– Nej, jag jobbar med mitt och har inga politiska syften. Jag snor och plockar lite varstans och kan bli inspirerad av så många olika saker. Det kunde vara afrikanska krukor eller indianska sandmålningar, men nu har det blivit persiska miniatyrmålare. Vad det är nästa år vet jag inte.
Samtidigt har ju islam och den orientaliska kulturen fått en annan laddning?
– Det här är ett bildspråk man finner i de gamla persiska kulturerna, redan innan den islamska religionen grundades. Det handlar mycket om detaljer och ytspelet, men även om färgens betydelse.
För något år sedan reste Jan-Erik Holst till Istanbul för att möta bildvärlden på plats. Ett besök på ett museum för bokillustrationer med persiska miniatyrer stod överst på önskelistan. Väl framme möttes han av ett trist besked: Stängt för renovering. Men kanske på universitetet? Jodå, där fanns flera bilder, men intyg krävdes. "Lite snopet", säger Holst.
Han börjar sprida ut sina nya miniatyrbilder på bordet. Hus, ansikten, ord, blommor, bilar ("jag tycker om Volvo Duett") och en hel del annat som blandas i en generös och personlig bildvärld. Efter ett tag anas nya kombinationer och detaljer. Det är lätt att förstå stockholmaren som förra påsken stod och tittade på Holsts bilder och sade: "Hörru, de här är ju luriga".
– Jag har alltid ritat och tecknat och som barn blev det väl främst krigsskildringar med alla dessa slagfält. Och redan då fanns det ett intresse för ytan och ett myller av detaljer. Så på något sätt har jag egentligen bara fortsatt.
En svit nya bilder kallar han för Öar eller Islands – "får se vilket språk jag använder" – och även här är det en detaljrik värld vi ser, men storleken är ett steg upp och basen i varje bild är ett gatumönster, som han själv ser som "stabiliseringsmedel".
– Gatumönstret är taget från en karta och det är det första jag ritar ut på bilden. Sedan blir det min egen fantasikarta.
Gatumönstret delar in bilden i avskilda, olika stora rutor. Öar. Eller, som Holst säger, "Baktiharimattor, som har formen av kanaler eller arabiska trädgårdar som man ser uppifrån". Mellan dessa olika öar går en gräns, men former möts och korsas. Och bilderna är luftigare jämfört med flera av miniatyrerna.
– Tidigare hade jag en tendens att mura igen mina bilder, men med akvareller, som är det jag jobbar mest med numera, går det knappast. Och nu försöker jag alltid lämna vita fläckar. Vilopunkter.
Ett trettiotal nya bilder kommer han att visa på sin påskutställning, på andra våningen av Everöds hotell. På entréplan visar Degebergakonstnär Benedicte Bergmann sina bilder. Tillsammans har de samsats på hotellet under flera år, dock inte förra påsken. Då nöjde sig Holst med att delta på samlingsutställningen på ArtRoom i Åhus.
– Påsken är mitt forum. Och jag tycker om konstrundan, det är en bra grej. Hotellet i Everöd känns också som en bra plats, fler och fler hittar dit och jag trivs att ställa ut tillsammans med Benedicte. Och medan kvinnorna går runt och tittar på våra bilder, så kan herrarna sitta på punschverandan och prata.
Hotellet ligger också i närheten av Jan-Erik Holsts eget hus i Everöd. Ateljén finns dock på vinden i ett vanligt hyreshus i Kristianstad. Här kan han låta sina bilder ligga framme och lyssna på sin musik – som spänner från opera till svensk folkmusik och den nyupptäckta favoriten country ("inte plastcountryn, utan countrymusiken som amerikansk folkmusik") – under arbetets gång.
– Jag stormtrivs här i ateljén – ljuset från takfönstren är underbart! – och jobbar intensivt när jag är här, det är värdefull tid för mig. Hoppas bara jag får behålla den, säger han och han pekar ut genom fönstren bort över de intilliggande husen. Några vindar har redan gjorts om till lägenheter.
Och ateljén har en historia. Här har tidigare huserat både Sven Bunnel och Harry Gannås och son. Själv har Holst haft ateljén i över tio år, ungefär hälften av de år som han jobbat som konstnär i Kristianstad. Under arbetsprocessen sprider han ut sina bilder över golven och låter inspirationen välja ut en bild han vill jobba vidare på. Känslan avgör. Eller…
– Eller en sådan sak som att jag har en viss färg på penseln och får syn på en bild där jag tycker just den färgen skulle fungera bra. Men många av mina bilder kasseras, nej, de kasseras inte, utan klipps sönder och sparas. Man vet ju aldrig.
Lådan med sönderklippta eller bortsorterade bilder står på bordet, han börjar bläddra och verkar ibland själv närmast förvånad över det han hittar. "Men den här är ju rätt rolig, den borde jag kanske ta med i påsk. Ja, och så den här, där det exploderar och här är det där huset med körsbärstårtan…".
– Jag jobbar fort och intuitivt, samtidigt som jag älskar att pyssla med detaljer. Det är hela tiden en växelverkan. Men det är viktigt att vara lyhörd. Att jag ser de möjligheter som blir i färgens olika skiftningar som uppstår när jag blandar pigmentet med vattnet. Och ser hur färgerna skapar nebuloser på ytan som föder saker som känns intressanta. Sedan gäller det att hålla tillbaka stilpoliserna, varav de flesta finns inom en.
På dörren hänger en egen färgkarta. Och på väggen intill sitter en lapp: "Det gäller att vara lyhörd för bruset i pappret".
Sune Johannesson
Fakta/Jan-Erik Holst
Född:1962.
Bor:Everöd.
Jobb:Konstnär, men jobbar även natt på ett behandlingshem i Fjälkinge.
Musik:"Ett stort intresse och spelar lite själv. Är med i Låtlaget, där jag spelar gitarr."
I påsk:Ställer ut på Everöds hotell (tillsammans med Benedicte Bergmann). Nummer 50 på kartan.
