Höginspirerad och medmänsklig resa

I operaversionen av historien, med urpremiär i Helsingfors 2017, har balansen hamnat rätt. När ”Höstsonaten” i fredags öppnade på Malmö Opera, kan man konstatera att ett gripande musikdramatiskt smycke får klinga ut, på sina villkor fullt i paritet med originalfilmen.

Modern och dottern (Charlotte Hellekant och Erika Sunnegårdh) speglar varandra på scenen, som jämbördiga. I de avgörande uppgörelserna framsjungs deras livstrauman i långa stycken ovanpå varann: överraskande effektivt för att hindra de enskilda litaniorna att ta överhanden. I stället lyser relationens smärtpunkt fram, försöken till närmande, bortstötandet – och möjligheten till försoning.

Opera är det men med originaltexten gärna exakt återgiven, och snarast reciterad sångligt än melodiskt utvecklad. Sebastian Fagerlunds musik håller föreställningen i ett orkestralt grepp och Malmö Operaorkester under Patrik Ringborg hade på premiären en höginspirerad, ja elektrisk kväll. Till starkt rytmiska inslag genomskimrar ett ofta solistiskt piano. Intressant nog får aldrig pianotoner klinga på scenen – som i en berömd sekvens i filmen – utan finns som ett trollspöaktigt moment i den inre musik som orkestern representerar genomgående.

Det är dramats själsliga temperatur vi följer: en hisnande färd som inleds i ett tätt, isande skräcksvall, likt en förbannelse över tingen, och för till slutets susande stillhet. Däremellan ryms ett antal subtilt klang- och rytmsatta stationer. En sånglig höjdpunkt är den stort anlagda dialogen där Evas make, prästen Viktor (Fredrik Zetterström) berättar för Charlotte om sin känslomässiga förlamning inför sorgen efter prästparets son, död i en olycka som fyraåring. Maken och mågen Viktors roll lyfts fram i operan, och sätts tydligare i samband med den förstelnade divan Charlotte. De är bägge auktoriteter för sin församling. I Charlottes fall gestaltas den, med en knivsudd humor, av Malmöoperans kör – en finkulturell fanskara, som med tiden framstår mer stalkeraktiga, kanske demoniska: poängen är att divan har svårt att leva utan dem.

I operans balansfördelning blir Evas sängbundna, ospecificerat nervsjuka syster Helena (Helena Juntunen) snarast lite nedtonad, till skillnad från filmen där Lena Nymans intensitet är närmast outhärdlig. Juntunen kan inte göra så mycket av rollen, även om hon i ett vackert parti själv får lägga fram sin historia.

Regi och scenografi är betecknande nog signerade samme man, franska teatermannen Stéphane Braunschweig. Scenbilden spelar i hög grad roll, med ett mer eller mindre genomsiktligt stort drömrum i centrum – ett hjärta i denna poetiska, medmänskliga scenberättelse.