I taxin lär man nytt om Islam

Det är kul att åka taxi i Sverige. Inte för det bekväma och synnerligen inte för priset. Det är chaufförerna som gör det värt det.

Jag åkte nyligen med en ung man vars familj hade bytt efternamn som en markering om att de nu bor i Sverige. De har bytt den arabiska "ibn"-delen (som betyder son) i sitt efternamn till att bli "son". Via eniro upptäckte jag att hans familj inte är unik. I dag finns personer som heter Omarsson och Alisson med påtagligt muslimska förnamn. Däremot hittar jag ingen Muhammedson.

Det arabiska ibn respektive det serbiska, kroatiska, bosniska ordet för son – vic – är lätt att översätta. Ibrahimovic – Abrahamson. Araber skulle kunna bidra till återupprättandet av traditionen med att kvinnor bär dottertillägget: Hassansdotter, bint Hassan på arabiska. Dessutom har de som kommer från Mellanöstern en "von" tradition utan adliga förtecken. Baghdadi, som en del heter, skulle kunna översättas von Baghdad.

Ibland har jag åkt med chaufförer med ursprung i Iran som jag har rest i. Vi kommer snabbt i samspråk om hur vackra städerna Esfahan och Shiraz är. Shiraz är min favorit. Men när jag nämner att jag även fann Qom fascinerande, undrar de vad i hela friden jag gjorde där.

Qom är en stad helt präglad av stadens studenter och lärare. Staden är känd som ett av de mest konservativa shiamuslimska lärosätena i Iran. Jag, som islamolog, var där för att möta och intervjua bland annat ayatollah Makarem Shirazi.

Jag är van vid många religionskritiska iraniers dubbla reaktioner inför detta. Dels är de kritiska till vad som skett med landet sedan revolutionen och till islam, dels har de en i de närmaste ofrivillig respekt för en ayatollah. Kanske på samma sätt som en biskop visas social respekt i Sverige, även av icke-religiösa.

En sekulär iranier uttryckte hållningen väl: Man ska ha respekt för ayatollaherna, de vet mycket om livet, men politik fattar de inte ett dyft av. Han och hans dotter sitter gärna och tittar på iransk religiös tv och skrattar rått åt mullorna på skärmen samtidigt som attityden "alltid lär man sig något av dem" finns där.

Denna komplexa hållning till islam och till Mellanösterns regimer går igen i många samtal. Ett samtal har särskilt fastnat. Det började med ett par islamkritiska kommentarer från den kroatiska chauffören och slutade med att han och jag diskuterade om sufismen, den islamiska brödraskapsmystiken.

Chauffören hade blivit imponerad av mötet med en bosnisk kamrats sufi sheikh, andliga ledare. Men hans förakt för islam var stort. Hur skulle han få ihop detta? Han funderade faktiskt på att gå med i sin väns sufiorden.

Vi fortsatte prata efter det att jag hade kommit fram. Jag är inte muslim och har inget intresse av att vare sig försvara eller angripa islam. Att begripliggöra och förstå är mitt mål. Jag fick bli hans bollplank i denna svåra situation.

Tvehågsenheten inför religion och de religiösa ledarna känns allmänmänsklig. Man möter den överallt. De korta taximötena tydliggör hur människor inte tillhör en religion som formar dem, utan har en relation till religion. En relation som är individuell och ofta spännande att lyssna på.