Annons

Identiteter i stöpsleven

I "Third Culture Kids" beskriver unga män och kvinnor sin strävan efter identitet i en kultur som de aldrig uppfattat som sin egen på allvar. Recensenten Andrés Stoopendaal drabbas av deras livshistorier.
Litteratur • Publicerad 20 november 2017
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
I "Third Culture Kids" beskriver unga män och kvinnor sin strävan efter identitet i en kultur som de aldrig uppfattat som sin egen på allvar.
I "Third Culture Kids" beskriver unga män och kvinnor sin strävan efter identitet i en kultur som de aldrig uppfattat som sin egen på allvar.Foto: Ordfront förlag

Third Culture Kids

Genre: Prosa

Författare: Babak Azarmi, med flera

Förlag: Ordfront & TRANS94

"Third Culture Kids" är en bok med bilder, text och olika uttryck i vilken lite mer än 40 olika (relativt unga) personer medverkar. Bland andra kreatören och managern Babak Azarmi; rapparna Ibrahima Erik Lundin Banda och Sheridan "Cherrie" Abdulleh, samt den numera ganska namnkunniga musikern Silvana Imam. Projektet med boken har under hösten 2017 även omfattat en workshop- och konsertturné med målgruppen ungdomar i olika förorter, som Rinkeby utanför Stockholm och Rosengård i Malmö. Det är nog också förortsungdom som är tänkt att utgöra verkets primära publik.

Termen Third culture kid myntades på 50-talet av den amerikanska sociologen och antropologen Ruth Hill Useem för att beskriva barn till ambassadörer, missionärer och militärpersonal, som växer upp i kulturer som inte är deras föräldrars. Men precis som i den här boken har termen senare expanderat till att beskriva situationen för barn till även invandrare eller flyktingar generellt, utlandsadopterade och barn till föräldrar med olika etniciteter.

Annons

I sitt förord skriver Babak Azami: "Jag har, sen jag blev medveten om mellanförskapet som jag lever i, sökt ett namn för det. "Andra generationens invandrare" kändes aldrig som en identitet. "Svensk" kändes inte som min identitet eftersom jag inte var svensk nog. Pers/iranier kändes inte som min identitet för jag var inte pers nog. Jag kunde inte acceptera att inte kunde vara vara båda. Eller rättare sagt, jag fick aldrig läran om att acceptera att jag kunde vara båda. Min identitet var "invandrare" i Sverige och "suedi" i Iran." Att se sig som en Third culture kid beskriver han därför närmast som en hemkomst. Även de övriga medverkande tycks ha tagit till sig termen med hull och hår. När man läser verket känns det fullt begripligt. Att bli svensk – eller att uppfattas som svensk av sig själv och andra – när man växer upp i förorter där invånarna till 90 procent är av utländsk härkomst (som i Rinkeby) torde ju vara mycket, mycket svårt.

Flera av texterna i "Third Culture Kids" beskriver miljonprogramsförorter som de flesta "vanliga" svenskar antagligen aldrig kommer att sätta sin fot i. Det är ganska tung läsning bitvis, för ju längre bort man bor från dessa parallellsamhällen av betong desto lättare är det nog att blunda för hur segregerat landet egentligen är. "Third Culture Kids" är långt ifrån någon skönmålning av dessa områden.

Samtidigt väcker de osentimentala texterna något slags förhoppning. De skrivs av unga personer som verkligen inser att de vill, kan och bör definiera sig själva. En av de lite längre texterna som definitivt imponerar är Erik Lundins mycket välskrivna och analytiska beskrivning av innebörden med sin egen låt Suedi (från EP:n med samma namn). Övriga texter håller tyvärr inte riktigt lika hög litterär kvalitet. Men jag tänker ändå att "Third Culture Kids" är en tämligen angelägen rapport om hur identiteter – på kanske både gott och ont – befinner sig i stöpsleven i vår tid.

Andrés StoopendaalSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons