Imponerande spel och samspel med Söllscher

Inledande satsen är kraftfullt mörk, närmast omskakande med framträdande partier för bas-solisten och kören. Den andra är ett typiskt Sjostakovitj-avbrott, med annan stämning och ett helt annat tempo. De tre återstående satserna vävs mer eller mindre ihop, lugnare och med enskilda instrument som då och då ger andra klanger, som ensamma röster ur historien.

Kvällens stora behållning för mig blev dock det inledande verket av skånska tonsättaren Anna-Lena Laurin. Hon rör sig mellan genrerna, men alltid med en säker känsla för rytm och ljudens samklanger. Här har hennes konsert för gitarr och stråkorkester från 2013 vuxit ut till en solokonsert ihop med stor orkester.

Solist är Göran Söllscher, österlenmusikern som nu på torsdag (19/4) sitter ensam i Klosterkyrkan i Ystad. Kanske blir den konserten mer som hans extranummer i Malmö Live, det som jämte hans Beatles-tolkningar har blivit ett av hans mer kända signum, Bach för gitarr. Som en dröm jag för evigt vill drömma.

Tonsättaren Laurin ger Söllscher mycket speltid och en tydligt framträdande roll, men inga långa och grandiosa andlösa solos. Utan alltid sökande, prövande och i ett underbart samspel med orkestern. Stämningslägena skiftar, och de fyra satsernas titlar visar vägen: Möjligheter, Melankoli, Övergång och Glädjesång. Tack.