Inga svar på hur tillväxt ska ersättas
2003 lade man fram en rapport som manade regeringen att "i grunden omvärdera den ekonomiska tillväxtens dominans som drivkraft i den moderna politiska ekonomin". Analysen och arbetet har fortskridit och för Jacksons del mynnat ut i boken "Välfärd utan tillväxt" (på engelska 2009).
Det är symptomatiskt att boken har smyckats med inte mindre än fyra förord. Syftet är väl att understryka dess angelägenhet och förtjänster, men förorden blir snarare en indirekt illustration av bokens omständliga disposition: ansatserna (och upprepningarna) är legio medan den springande punkten mest står och stampar.
Boken vill visa på ett alternativ till dagens tillväxtbaserade ekonomi, som underkänns på grund av två samverkande faktorer: dels är jordens resurser ändliga och såväl förbrukning som utsläpp överskrider rimliga gränser, dels har konsumtionen antagit sådana proportioner att den är till förfång inte bara för miljön utan även för människors välbefinnande.
Problematiken är välbekant, och de flesta är överens om att något måste göras. Svårare att enas kring är vad som bör göras och det tycks i det närmaste omöjligt att nå samstämmighet när frågan gäller hur det ska göras.
Dessvärre spiller Jackson onödigt mycket krut på första punkten (att). Gång på gång konstateras att dagens situation är ohållbar. Finanskrisen var inte enbart en besk bekräftelse på den felslagna kursen utan därtill ett gyllene tillfälle för världens (i-) länder att byta spår. Tillväxt i det oändliga är ingen framkomlig väg, inte ens om metoderna förfinas: "Ingenstans finns det belägg för att effektiviteten kan hejda en ökad resursförbrukning – och göra det beständigt – på det sätt som krävs om tillväxten ska vara förenlig med hållbarhet."
Också på punkt två (vad) är han tämligen utförlig. Visionen är att ställa om till ett samhälle som inte mäter välstånd i ökad tillväxt och stigande BNP. I stället gäller det att skapa en ekologisk makroekonomi som harmonierar med jordens resurser. I en sådan ekonomi har välståndet inte längre materiella förtecken. Här ligger betoningen på människors möjlighet att "blomstra" inom ekologins gränser.
Jag har lite svårt för termen "blomstra", som i mina ögon liknar en klimatsmart syntes av flower power och managementtugg. Och vid närmare påseende ter sig blomstringen både konventionell och självklar. Var och en ska ha rätten att "på ett meningsfullt sätt delta i samhällslivet". Det framgår vidare att "meningsfullt" inte innefattar vare sig råsupande eller statusjakt medan promenader och trädgårdsskötsel får grönt ljus. Vad som däremot inte alls framgår är vilka tillväxtförespråkare som vill förvägra människor dessa möjligheter.
Direkt avgörande för en bok av det här slaget är den tredje punkten, det vill säga hur förändringen ska kunna komma till stånd. Och här blir Jackson genast vagare. Nog för att boken presenterar åtgärder, som energieffektivisering och en förskjutning från konsumtion till investeringar i ekologiska tillgångar. Dessutom poängteras att staten måste tilldelas ett övergripande ansvar för ekonomins utformning. Endast så kan långsiktigheten och stabiliteten garanteras.
Men i stort sett uteblir en nödvändig konkretisering. Vid en handfull tillfällen, just när analysen skulle behöva ned på detaljnivå, sticker Jackson huvudet i sanden: "En sådan uppgift ligger utanför den här bokens ramar." Nu stannar förslagen i stället vid idéer och initiativ som redan prövats och diskuterats, till exempel Tobinskatt, grön skatteväxling, kortad arbetstid, tak för resursförbrukning och utsläpp osv.
Värt att avhandla ännu en gång? Förvisso. Djärvt och nydanande, som förorden och förlagstexten låter påskina? Knappast.
