Ingen enkel färd med Aniara

Iosif Trer talar ryska och tjuvasjiska från sin uppväxt, har försökt tre gånger med tyska utan att lyckas men med svenskan har det gått lättare. Under drygt tre års bekantskap med Sverige och, bland andra, Mikael Nydahl – redaktör för Ariels tidskrift och förlag – i Sätaröd har en god läsförståelse vuxit fram. Han ber oss ändå kommunicera genom Nydahl. "Engelska?" undrar jag. "Nej, ingen engelska", svarar Trer, skrattar och drar handen tvärs genom luften. "Av princip".

Så sitter vi där på Mikael Nydahls utemöbler i trädgården och låter svenskan översättas till ryska och vice versa. Vi pratar Bellman ("det är lättare att sjunga Bellman på tjuvasjiska än på svenska, det är skillnaden"), Aniara och översättningskonst. Utifrån tidigare möten – det första skedde på år 2000 inför Malmö Poesifestival – har Nydahl och Trer fortsatt samarbeta, såväl om tjuvasjisk, som svensk litteratur.

Iosif Trer är själv poet ("ingen alls stor poet", med hans egna ord), vis- och folkmusiker och teaterlärare, men det är som översättare av Harry Martinsons diktverk Aniara han befinner sig i Sverige. Snart skall de 29 första sångerna vara klara och överlämnas till ungdomar vid en gymnasieskola i Tjuvasjien (rysk autonom republik). Allt som en del i det stora Aniara-arbetet som i höst pågår parallellt i Tjuvasjien och på C4-gymnasiet i Kristianstad. Hur går det då? Jo då, men det är ett svårt jobb, svarar Trer, "det är en ren och lätt text, men samtidigt väldigt komplicerad". Det här visar på en styrka hos Martinson, men också en utmaning för en översättare. Hur behålla Martinsons luftigt motståndslösa språk utan att förminska det? Trer pratar om andningen.

– Svårigheterna är rent språkliga saker, inte innehållsmässiga. Det gäller att hitta Martinsons andning och hitta andningen i mitt eget språk, för att sedan göra det möjligt för dem att andas tillsammans. Aniara skall vara lika lätt att läsa på tjuvasjiska som det är för svenskar att läsa Martinsons text.

Som att uppfinna dikten på nytt, tänker jag och Iosif Trer säger att han söker efter ett tjuvasjiskt språk som ställer sig främmande till det typiska och samtida språket. Samtidigt är han medveten om sin unga målgrupp.

– Jag vill använda tjuvasjiska former som finns, men inte används. De sover i språket. Resan in i Aniara har gett honom flera upptäckter, inte bara språkliga. Ambitionen är att fortsätta översättningsarbetet för att någon gång bli färdig med hela boken och, förhoppningsvis, få den utgiven i Tjuvasjien. Men dit är det långt och det viktiga nu är etappmål 1: Eleverna på gymnasiet.

– Det som försiggår i Aniara är något ohyggligt, en katastrof. Men Martinson sätt att tala om det är alldeles lugnt. Han ger sitt verk en episk form, som undandrar sig alla lättköpta svar. Nästan vilken annan poet som helst hade höjt tonläget, ja, till och med skrikit. Hos Martinson finns inget som man skriker ut från talarstolar, inga slagord, inga plakatlösningar, säger Iosif Trer.

Huvudpoängen med det här språkvalet, menar Trer, är att Martinsons djupskärpa i tänkandet går emot dagens sätt att tänka, där man även inom litteraturen har börjat bli snar på att finna snabba lösningar på stora problem.

– Martinson tvingar oss att fortsätta umgås med de allra viktigaste frågorna. Hur kan vi leva? Hur bör vi leva? Intrycket blir att Aniara inte alls är ett rymdepos, utan ett epos om livet, helt enkelt.

– Och på så sätt avbildar Aniara en katastrof i det mänskliga tänkandet. Det är därför som de i Aniara talar om hjärnan som ett oanständigt ord, säger Iosif Trer och betonar långsamt.

– O-an-ständ-digt.

Sune Johannesson