Ingen försvarade Jyllandsposten

Roald Als tecknade Anders Fogh Rasmussen som en stenåldersman. I "En god social demokrat" finns Roald Als teckningar samlade tillsammans med texter av Poul Einer Hansen. En dansk statsminister som praktiserade en blåkopia av Bushs krigspolitik förtjänade vad han fick av Als penna. Muhammedteckningarna var vänligare än Als teckningar av Fogh. Till Foghs heder ska sägas att han aldrig offentligt klagade över att bli avbildad som en osympatisk inkräktare från en annan tid.

När muslimska länder förklarade att statsministern borde be om ursäkt för Jyllandpostens publicering och förhindra att något liknande inträffade förklarade Fogh Rasmussen att Danmark har yttrandefrihet. Vad som har hänt under de fem år sedan teckningarna publicerades är en lång och blodig historia. Den berättar Jyllandspostens kulturredaktör Flemming Rose i den femhundra sidor tjocka boken "Tavshedens (tystnadens) tyranni."

Det som har förvånat mig mest under dessa år är att många som utan förbehåll försvarade Salman Rushdie har tigit eller till och med kritiserat Jyllandspostens publicering. År 1989 var det inte bara Rushdie som mordhotades utan också alla som befattade sig med hans roman "Satansverserna". Hitoshi Igarashi, den japanske förläggaren av "Satansverserna", mördades. Den norske förläggaren William Nygaard sårades av ett pistolskott. I svenska Pen var debatten upprörd. Medlemmar lämnade föreningen i protest mot att Jan Myrdal hade vägrat fördöma mordhoten mot Rushdie. Han var undantaget som bekräftade regeln om att vi stödde Rushdie och fördömde de som mordhotade och mördade i sin kamp för att inskränka yttrandefriheten. När det gällde Muhammedteckningarna hade många av yttrandefrihetens försvarsadvokater så många men i sina tal att de framstod som åklagare mot Jyllandsposten. Om detta skriver Flemming Rose en hel del, ännu mer skriver han om andra uppmärksammade strider om yttrandefriheten. "Tavshedens tyranni" är en klok bok.

"Om friheten alls betyder något innebär den rätten att tala om för folk vad de inte vill höra", skrev George Orwell i ett opublicerat förord till "Djurfarmen." Orwell skrev vad vänsterfolk inte ville höra. De ville inte lyssna till kritik av Stalin. Kritik av den ryske diktatorns mordiska visdom uppfattades som blasfemi. Den kanske viktigaste lärdomen av attackerna mot yttrandefriheten är att de inte bara är ett hot mot det demokratiska samhället. Attackerna är också ett hot mot varje enskild människas rätt att berätta de historier hon behöver för att utvecklas som människa.