Kalmars partytider

Kultur
Foto:

Debuterande Tove Folkesson har en smittande energi och trotsighet i sin roman ”Kalmars Jägarinnor”. Här följer vi fem gymnasister och klubben som nämns i titeln. Kulturskribent Jan Karlsson har läst.

Artikeln publicerades 25 januari 2014.

81-födda Tove Folkesson romandebuterar med ”Kalmars Jägarinnor”. Titeln anspelar på en klubb, förkortad KJ, med fem medlemmar. De är sinsemellan olika, dock en sammansvetsad kvintett ”slingblonderade sextonåringar i spaghettilinnen av svart mikrofiber”. Vi får följa dem under gymnasietiden, rentav på en stökig millenniefest.

Berättarjaget Eva har drag av författaren och hon skiljer sig från de övriga fyra – samtliga elever på Stagneliusskolan – genom att vara naturvetare och mattedrottning. Betygen och stipendiet ger Eva vingar, fast partierna satta i kursiv stil avslöjar att hon tio år senare har hoppat av ännu en elitutbildning på KTH. I mormors kök på Öland slickar hon såren och blickar tillbaka. Det blev, för att tala karriärsvenska, inget av någon.

Det kursiveradenu-planet är förmodligen nödvändigt för romankompositionen och den litterära medvetandegraden. Trots drabbande faktorer – småbarnsmamman Jossan brottas fortfarande med de psykologiska följderna av en de vilda årens våldtäkt och den KJ närstående Alexis är död i en överdos – lever texten som mest när gestalternas reflektion är som lägst.

Visst har de fem problem på hemmaplan, exempelvis får Eva erfara hur hennes vänsterintellektuella radhusföräldrar närmar sig skilsmässan och hennes pappa, som tycker att hushållspapper är småborgerligt, kör bil med alkolås och hänger på sunkkrogen.

Med schyssta partyn och offensiv attityd kan man slå hela världen – eller åtminstone Kalmar och dess omnejder – med häpnad. Eva får skämmas för ett ragg på festivalen i Emmaboda, annars äger KJ natten. De snattar smink och slangar bensin och söker finna vägar ut, ibland med hjälp av ”Thelma & Louise”. De röker och dricker och dissar handbollstjejerna från villaområdena utanför stan.

Kalmar ärbåde metropol och håla, allt efter behov. Och något smågrått däremellan. Fast de långa fikorna och hårda blickarna, mascaran och vätesuperoxiderna, den korta perioden mellan tanke och handling – sammantaget är detta nog också en tämligen allmängiltig skildring av den längtan bort och ut som präglar varje småstadstonåring. Man får ha ett rejält förkalkat hjärta för att inte drabbas av energin, livslusten, den ofokuserade trotsigheten.

Folkessons roman låter ana att gymnasietiden är ett eget universum, fritt svävande, samtidigt extremt begränsat. Drömmarna diffusa, befintligheten definitiv.