Sverige behöver ett nytt klimatparti

Jag har fått många mejl och brev från läsare som tackar för att vi skriver om klimatet och många bra tips på personer att intervjua som jag haft mycket hjälp av. Och om vi hade haft tid hade det varit mycket roligt att intervjua fler av de ni tipsat om.

Några har dock skrivit in och bett att vi ska intervjua personer som anser att människans koldioxidutsläpp inte har någon betydande negativ påverkan på klimatet. Och jag behöver nog apropå det säga någonting om hur vi gjort vårt urval.

”10 år” är inte en serie om huruvida människans koldioxidutsläpp påverkar klimatet negativt – och detta beror på att det inte finns några expertgranskade studier som säger emot FN:s klimatpanel IPCC:s slutsatser om att den globala uppvärmningen beror på ökade mängder av växthusgaser i atmosfären och alltså är skapade av människan.

Tvärtom är mer än 99 procent av klimatforskarna överens om att det är människan som skapar den globala uppvärmningen och att den klimatkris som nu råder är den värsta på 2000 år.

Med bakgrund av detta breda forskningskonsensus har det uttalade fokuset med serien ”10 år” istället varit att hitta mer information om hur vi människor kan minska våra växthusgasutsläpp och i övrigt förhindra att vår livsstil får negativa klimat - och miljöeffekter.

Och utifrån forskning om vilka delar av människans livsstil som leder till störst utsläpp, vilka delar av livet som hotas mest av ett förändrat klimat och vad det är som hindrar omställningen så har jag valt personer att intervjua med expertkunskaper inom dessa områden.

Jag har också fått frågan om varför jag gör en kulturserie om just klimatet – i stället för en om till exempel dans eller teater, som annars är vanliga ämnen på en kultursida. Och svaret är: För att klimatkrisen är vår tids största existentiella fråga och för att läget är så allvarligt samtidigt som den generella kunskapen i ämnet är så låg att jag som journalist skulle skämmas om jag inte bidrog till att ämnet fick mer uppmärksamhet.

Den 1 januari i år sa Johan Rockström, professor i global miljövetenskap, i sitt Vinterprat i P1 att om utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka i den takt de gör nu (de har generellt ökat med två procent varje år sedan 1970) så kommer vår jord att nå 3-4 graders uppvärmning redan om 80 år.

FN:s klimatpanel IPCC är mer optimistiska i sina bedömningar, men menar ändå att om vi fortsätter att leva som nu så kommer ett barn som föds idag när det fyller 80 år att leva i en värld där 73,9 procent av världens befolkning möter dödlig hetta minst 20 dagar om året. Och för många världen över kommer dessa temperaturer då att vara norm.

Uppvärmningen hotar även mat- och vattenförsörjningen och den biologiska mångfalden. Och hälsan och infrastrukturen i och med att extremväder som torka, översvämningar och värmeböljor blir vanligare.

Den riskerar även – som Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet, sa i del ett av klimatserien – att få sekundäreffekter som att brist på mat kan skapa eller förvärra konflikter och fattigdom och att tinande permafrost leder till att mer koldioxid släpps ut i atmosfären, vilket i sin tur gör planeten ännu varmare.

Och det där sista han nämner har att göra med den värsta risken vi står inför – nämligen att planetens system når så kallade ”tipping points”, tröskelvärden.

I dag fångas mycket av den koldioxid vi människor släpper ut upp av ekosystem som Amazonas regnskogar. Dessa påverkas av klimatförändringar och skogsskövling. Skulle regnskogen försvinna så skulle den koldioxid den fångar upp i dag släppas rakt ut i atmosfären i stället – vilket skulle leda till en ökad uppvärmning. Landisarna på Antarktis och Arktis kan börja smälta snabbare, och på sikt leda till en havsnivåhöjning upp till några meter.

Det är svårt att beräkna vid vilka temperaturer som landisarna börjar smälta och Amazonas regnskogar börjar dra sig tillbaka på ett oåterkalleligt sätt. Men det vi vet är att om dessa tröskelvärden väl överträds så är det mycket svårt att backa bandet. Och eftersom människans förutsättningar att leva på planeten beräknas bli kraftigt försvårade redan vid 2 graders uppvärmning finns naturligtvis en stor rädsla för vad som skulle hända om planeten snabbt blev ännu varmare.

Men om världens länder följer åtagandena enligt Parisavtalet och lyckas begränsa uppvärmningen till 1,5 grader så lär andelen av världens befolkning som möter minst 20 dagars dödlig hetta om 80 år att vara betydligt mindre – 47,6 procent i stället för 73,9 procent. Och vid den tiden lär planetens temperatur i så fall ha börjat stabilisera sig kring en någorlunda säker temperatur.

En omställning till fossilfritt beräknas enligt IPCC inte heller vara särskilt dyr - för att klara omställningen krävs ”bara” att 2,5 procent av världens BNP investeras i energisystemet mellan nu och 2030. Och forskare som Kimberly Nicholas vid Lunds universitet menar att en klimatomställning inte alls leder till att vi får sämre liv – utan tvärtom ser ut att kunna förbättra bland annat både vår hälsa och vårt allmänna välbefinnande.

Så varför görs inte mer?

Ett svar står att finna i den danska dokumentären ”Kampanjen mot klimatet” som just nu går att se på SVT Play. I den visas tittaren hur oljeindustrin lyckats förhala klimatarbetet med minst 30 år genom att ge pengar till skickliga kommunikatörer i utbyte mot att de förnekar klimatförändringarna.

Detta trots att oljebolagen länge bedrivit egen och omfattande forskning om klimatförändringarna.

I dokumentären får vi till exempel se att en av oljebolaget Exxon mobils egna forskare redan år 1978 varnar för att det råder bred enighet om att fossila bränslen påverkar klimatet. Denne skriver då – alltså för mer än 40 år sedan – att ”människan har 5–10 år på sig innan det blir kritiskt nödvändigt med avgörande beslut”.

Och 1981 varnar sedan forskningsledaren på Exxon om att den globala uppvärmningen kan få katastrofala följder för en stor del av befolkningen.

Ändå donerade Exxon mobil mellan 1988 och 2006 mer än 100 miljoner till klimatkritiska tankesmedjor och organisationer och företagets högste chef hävdar i tv-intervjuer att klimatförändringarna beror på naturliga variationer i klimatet.

Oljebolagen hävdar även att de är en del av den gröna omställningen – men lägger i praktiken i snitt 95 procent av sina pengar på fossil energi.

Som tittare känns informationen hisnande. Men i dokumentären berättar Harvardforskaren Naomi Oreskes om hur tobaksindustrin på liknande sätt lyckats förhala åtgärder mot tobak med årtionden. Nu för tiden förnekar inte ens oljeindustrin att fossila bränslen måste bort från marknaden. Men de har många miljarder att vinna på att förhala arbetet.

Så kanske är det inte konstigt att många tvivlar i frågan – med tanke på hur mycket pengar och makt som står bakom förnekandet?

Som Kali Andersson, legitimerad psykolog och aktiv i Klimatpsykologerna, pratar om i del tre av klimatserien mår ju många också dåligt när de först hör om klimatfrågan – vilket kan leda till att de blir arga eller stänger av.

Men det finns andra sätt – som hon berättar visar studier att genom att söka socialt stöd och agera för någonting som känns meningsfullt kan vi må bra trots medvetenhet om klimatkrisen.

De bästa val du som privatperson kan göra ur klimatsynpunkt är enligt forskningen att skippa att flyga och åka bil, att sluta äta animaliska produkter och att föda färre barn, eftersom dessa åtgärder är de som i högst grad begränsar dina utsläpp. Eller att helt enkelt försöka minska så mycket du upplever att du kan på flyg- och bilåkandet och din förtäring av animaliska produkter och lära dina barn att leva klimatvänligt.

I en intervju med Expressen förra sommaren nämnde vidare Greta Thunberg sina fem främsta tips på hur du som individ kan agera för klimatet och dessa var: 1. Läs på. 2. Sprid information. 3. Sluta flyg. 4 Bli vegan. 5. Ha köpstopp.

Dessa tips och dess prio-ordning understryker det som många forskare sagt under vår intervjuserie; nämligen att ingen individ ensam kan lösa klimatkrisen och att de åtgärder som har störst möjlighet att påverka kräver en allmänhet som är bättre informerad i frågan.

Dina livsstilsval kan konkret minska dina utsläpp och påverka efterfrågan och politiker att våga fatta obekväma beslut. Men – som jag tyckte blev tydligt inte minst i mina intervjuer med Linnéa Eriksson, forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut och Oksana Mont, professor i hållbar konsumtionsstyrning – så kommer en handfull nya veganer inte i sig att lösa klimatkrisen, eftersom vi som individer sitter fast i system som uppmuntrar oss att fortsätta resa, konsumera, äta och bygga bostäder som nu.

Och risken att vi alla behöver bli veganer eller sluta åka bil minskar ju faktiskt om vi får till förändringar på systemnivå i tid.

Det som verkligen ser ut att behövas är därmed politiska beslut som gör det möjligt att planera framtida trafik på ett klimatvänligt sätt, som förmår kräva effektfulla klimat- och miljöåtgärder av jordbrukare och bostadsbyggare och som möjliggör för oss alla att leva gott utan att vi behöver shoppa mer än vad planeten klarar av.

Att försöka sparka igång en sådan omställning kan kännas övermäktigt. Jag kan i ett svenskt sammanhang tänka att vi kanske skulle behöva ett helt nytt klimatparti som vågade driva frågan mer offensivt och föreslå mer långtgående åtgärder än vad de etablerade partierna nu vågar.

För en klimatomställning kommer – som vi ju kan se att oljebolagen vet om – att behöva göras förr eller senare. Frågan är främst om vi kommer att hinna göra den i tid.

Och någonting som Johan Rockström nämnde i sitt sommarprat 2015 fyller faktiskt i det sammanhanget mig med hopp. Han berättar att studier visat att det räcker att få 15 procent med sig för att skapa en samhällsförändring.

Och de förändringar som vi sett att Greta Thunberg och coronapandemin orsakat under de senaste två åren får mig faktiskt att tro att vi – om vi bara är tillräckligt många som vågar envisas med att lyfta frågan – kanske faktiskt kan befinna oss på andra sidan en hållbar klimatomställning – redan om tio år.