Kultur

Kärlek och åtrå

Titeln är hämtad från Hjalmar Gullbergs diktcykel och i romanen hänvisas det till storheter som Dante och David Bowie. Elisabet Norin tycker om Carina Burmans kärleksroman "Kärleksroman".

Kultur
Man blir sugen att läsa bara man ser det vackra omslaget på Carina Burmans roman. Titeln "Kärleksroman" gör anspråk på en hel genre, men känns trots detta anspråkslös.

Det här är vad den är, tycks den mena, varken mer eller mindre. Sedan får man hoppas att det inte blir en mängd efterföljare som lånar titlar från sina genrer…

Hursomhelst blir det första mötet med romanen starkt visuellt: läsaren får förväntningar på småstad, doftande rosor, ljumma kvällar, romantik och sommar, eller kanske jag borde skriva sumar, för det här utspelar sig på Gotland, mestadels innanför Visbys murar.



Historien förs framåtav fyra olika personer som alla berättar i jag-form. Det är Björn, ensamstående gymnasierektor i övre medelåldern, Gurli, medelålders konstnärinna med två tonårsdöttrar, överklassiga läkaren Louise gift med prästen Peter och Frida, nyinflyttad arkeolog och småbarnsmamma, gift med Christian, som hon också arbetar tillsammans med.

Varje skifte introduceras med en kort protokolltext från ett rotarymöte, därefter följer kapitlet med hjälp av förnamnet hos en av de fyra karaktärerna.

Det råder inga tvivel om vem som är berättaren i respektive kapitel, formen liknar dagbokens, även om det då och då finns ett tilltal, ett du, som vänder sig både mot den förmodade dagboken, men också mot läsaren.

De fyra möter snart varandra och en intrikat flätning uppstår då deras vägar korsas och ger upphov till nya känslor, nya tankar om livet, om sig själva och om de övriga. Deras livstrådar bildar snart en färggrann väv. Mitt i kaoset finns också sex små barn, som behöver mat, leka, sova, få ny blöja, och så de två lite större med sina behov av protester mot en obegriplig vuxenvärld.



Anspråket påkärleksroman då? Jodå, boken svarar upp till epitetet och tar också ställning: det är skillnad på kärlek och förödande åtrå. Vänskap är kittet över gränser av olika slag. Under det år som historien utspelar sig hinner åtskilligt förändras – det är också rätt att tala om mycket oväntade rockader och beslut.

Som vanligt när Burman skriver är texten mängd med allusioner. Här samsas storheter som Dante med Vera Lynn, Bowie och The Cure. Hjalmar Gullbergs diktcykel "Kärleksroman" ligger som en undertext och är förstås orsak till titeln. Allt detta – det är roligt med någon som möter livet med citat ur krigstidsschlagers – bidrar till att det som kunde ha blivit tungrott istället blir komiskt.

Ja – det är nog rätt att tala om "Kärleksroman" som tragikomiskt underfundig i klockren shakespeareanda. Trevligt.