Khavari visar kraft och kämpaglöd

För ungefär ett år sedan satte sig Fatemeh Khavari ner på Mynttorget i Stockholm. Hon, och hennes lilla grupp meddemonstranter, satte sig ner i protest mot utvisningarna av ensamkommande till Afghanistan. Protesten växte, fler människor anslöt, sittstrejken flyttade till Medborgarplatsen. Politiker hälsade på, nassarna hälsade på, media hälsade på. Utvisningarna upphörde inte, men Khavari satte strålkastare på ett Sverige som blivit fullkomligt tossigt och inhumant i sin vilja att ”hantera flyktingströmmarna” och ”få andrum”.

Khavaris är en fascinerande historia. Uppvuxen som afghansk hazar i Iran, och dessutom tjej, kom hon som 15-åring till Sverige genom anhöriginvandring – hennes bror hade två år tidigare gjort den livsfarliga resan genom Europa. När hon initierar protesterna, snackar med snuten och politiker, startar organisationen Ung i Sverige, är hon alltså sjutton år gammal. Varifrån kommer kraften, kunnandet, kämpaglöden? Som ung kvinna, flykting och dessutom hazar blir hon extremt utsatt även av ”sina egna”. Ändå krigar hon vidare – kanske helt enkelt för att hon levt i ett samhälle som förtryckt henne. Ilska och frustration är viktiga drivkrafter och att kunna förvandla dem till konstruktiv handling är beundransvärt. Jag menar inte att det är enklare för en person som gått igenom skit en sverigedemokrat inte ens kan föreställa sig – bara att en person som Khavari vet genom förstahandserfarenheter vad det är hon kämpar emot.

Det blir lite töntigt att säga ”den här unga kvinnan kommer att gå långt” men jag kan väl vara töntig då. Jag hoppas och tror att Fatemeh Khavari kommer att gå långt. För att hon, och människor med samma glöd som hon, ska orka, behöver vi andra åtminstone hjälpa till lite grann. Och som inspiration till det tjänar ”Jag stannar till slutet” verkligen sitt syfte.