Kikki kickar tillbaka

Kultur Artikeln publicerades

”Ett schlagerliv” (Lind & co)Efter ett dramatiskt liv, till stor del i offentlighetens ljus, tar sångerskan från Osby, Kikki Danielsson, hand om ordet. Och hon har en hel del att berätta, allt från sorg till skvaller. Kulturredaktör Sune Johannesson läser en höghastighetsbiografi med gott om rubrikstoff.

KIKKI DANIELSSONNY BOK. Det finns en genomgående sorg i Kikki Danielssons summering av sitt liv så här långt. ”Ett schlagerliv” är titeln. Tja, säger jag efter läsningen. Visst, schlagern finns där, men än oftare slagen. Slagen mot barnet, mot den unga och mogna kvinnan, slagen mot mamman och mot artisten. Och de slagen ägnar hon betydligt fler rader än schlagern.

I några slutkapitel ger hon kvällstidningarna och skvallerpressen onda ögat. Tänk om de hade skrivit om musiken någon gång, är hennes resonemang. ”Ibland”, skriver hon, ”har jag haft god lust att trampa in på redaktionerna och skrika: Ursäkta, men jag sjunger också – och har gjort det i nästan 35 år!”.

Märkligt då att hon gör samma prioritering när hon skriver om sitt liv, mer människa än musik, mer sorg och konflikter än konserter, låtar, skivkontrakt och artistframgångar. Och om hon är trött på löpsedlar borde hon nog ha valt en annan ton eller annat upplägg (eller helt enkelt låtit pennan vila), hela biografin är en öppen dörr för alla rubriksättare att kliva in genom.

Musiken är den röda tråden, men någon fördjupning av det musikaliska förloppet sker aldrig. Det blir det i och för sig heller inte av de personer hon skriver om. Bäst, förutom själva huvudpersonen, lär jag känna de småländska fosterföräldrarna Ture och Abela, som, enligt efterordet, gav henne en ”sträng men bra uppfostran”. Annars skissas persondragen kvickt fram.

Boken är en resa från enkla nordskånska förhållanden till komplicerade hälsingska förhållanden. Däremellan händer det tillräckligt mycket för att fylla en egen tv-serie, och då hon drar i handbromsen redan efter 170 sidor är det förståeligt att vissa händelser och personer skildras hastigt. Här är bortförandet i bil till fosterföräldrar, här är mobbning, oron efter sexdebuten, en begynnande artistframgång, kärlekshistorier, schlagersuccé, svek, kärlek och giftermål, skilsmässa, sjukdom, alkoholism, comeback, ensamhet, död, kändisprat, dråpliga situationer och andlighet.

Om musiken är den ena tråden, är sorgen en annan, en sorg som har sin grund redan i barndomens tidiga omplacering.

När Ann-Kristins (ja, jon heter så) föräldrar skilde sig följde hon med sin pappa Gunnar. Fem år gammal kunde hon inte bo kvar hos den säsongsarbetande fadern. Hon lämnades bort. På sidan 13 säger Gunnar till sin dotter: ”Allt kommer att bli bra, Ann-Kristin”. Och hon fortsätter att berätta: ”Jag begrep inte vad han menade. Vad skulle bli bra? Någon skulle rycka bort mig från honom, min trygghet, och jag hade ingen aning vad som väntade /.../.”

Tomheten som föddes där lever kvar som ett hål i hjärtat boken ut. Först runt år 2000, när hennes pappa fyller 85 år, känner hon något betydelsefullt. ”Jag har upplevt många olika sorters kärlek i mitt liv: kärleken till en partner, till ett barn, djur och naturen. Men en kärlek har jag aldrig fått uppleva på riktigt: nämligen kärleken från en förälder. Det fick jag uppleva den dagen.”

Boken har – givetvis – skapat nya rubriker. Senast såg jag att hennes ex-make Kjell Roos ska återkomma med sin version. Suck. Fast hade jag offentligt skildrats med samma bokstäver skulle jag nog också begära en replik.

Han är inte ensam om att ha få stryk i boken. Utanför familjekretsen är Bert Karlsson och Lasse Holm två som klarar sig bra, liksom hennes nye vän och musikpartner, Sören ”Sulo” Karlsson.

Och, trots allt, slutackordet går i dur.