Kiruna och konsten att omvandla en stad

Essä
I somras monterades klocktornet vid det berömda stadshuset i Kiruna ner, för att renoveras och därefter räddas till eftervärlden genom att flyttas till stadens nya stadshus. Det gamla stadshuset kommer däremot att rivas.
Foto:

Gruvsamhället Kiruna har redan sedan dess tillkomst i början av 1900-talet präglats av ständig förändring och krav på nytänkande. Detta gäller såväl den fysiska staden som dess befolkning. Men den pågående flytten av staden Kiruna är den största stadsomvandlingen i Sverige på lång tid och innebär en enorm utmaning. Curt Persson, författare och forskare, ger oss bakgrunden och blickar in i framtiden.

Vid etableringen av det nya industrisamhället förändrades förutsättningarna för ursprungsfolket samerna och den nationella minoriteten tornedalingar. Dessa gruppers traditionella livsbetingelser i form av renskötsel, jakt- och fiske och småskaligt resursutnyttjande, kringskars med anledning av gruvetableringen, järnvägen och samhällsbygget Kiruna. Det kom även att dröja till efter första världskrigets slut, innan den finskspråkiga lokalbefolkningen i större utsträckning erhöll arbete inom gruvindustrin. För samerna kom det att dröja ännu längre.

Etableringen av själva samhället föregicks av en noggrann planering, där man i möjligaste mån ville undvika samma misstag som i det elva mil söderut belägna Malmberget. I Malmberget etablerades själva samhället på eller i nära anslutning till malmkropparna, vilket redan från start under 1890-talet innebar att samhället successivt skulle förändras.

För det nya gruvsamhället Kiruna valde man att ha ett säkerhetsavstånd mellan själva gruvanläggningen och dess malmkropp i förhållande till den nya regleringsplanen som kom att utgöra det nya gruvsamhället Kiruna. Regleringsplanen antogs som stadsplan den 27 mars 1900, varefter bebyggandet av planen kunde påbörjas.

Det nordliga gruvsamhället Kiruna kom redan från början att bli ett delat samhälle, i fråga om den fysiska planen. Gruvbolaget LKAB fick köpa omkring 500 hektar mark att användas till sin gruvverksamhet, samt 240 hektar för sitt eget bostadsområde, vilket i såväl juridiskt som ekonomisk mening var skilt från stadsplanen.

Detta innebar att LKAB kunde bebygga sitt eget bostadsområde med bostadshus med den senaste tekniken och utan att behöva ta hänsyn till den lokala byggnadsstadgan. Resultatet blev att LKAB:s bostadsområde blev den mönsterstad som ofta i vår samtid benämns som mönsterstaden. Inom LKAB:s bostadsområde kunde man därför utan hänsyn till någon reglering redan från början anordna vatten och avlopp och tidigt även elektricitet i bostäderna. Man var exempelvis först i landet med elektriska köksspisar som standard i tjänstemannabostäderna.

För själva stadsplanen rådde helt andra förutsättningar. Eftersom organisationsformen för gruvsamhället ännu inte avgjorts så sorterade hela det nya samhället under den vidsträckta Jukkasjärvi kommun, med sitt administrativa centrum 74 kilometer längre sydost, i byn Vittangi. Mellan Vittangi och det nya gruvsamhället Kiruna fanns heller ingen landsväg, varför kommunikationerna var ytterst besvärliga. Att ta sig mellan orterna innebar att man fick färdas med den provisoriska järnvägen till Malmberget. Därefter med hästskjuts till Vittangi, en sträcka på närmare tjugo mil.

Frågan om det nya samhällets organisationsform löstes efter långdragna förhandlingar 1908, då Kiruna blev ett municipalsamhälle. Detta innebar att samhället då erhöll ett lokalt styre att handlägga utbildning, byggnads, rättsliga och sociala ärenden. Det municipala styret innebar att LKAB hade full kontroll på hela samhället, i ett väl utvecklat patriarkalt system.

Denna organisationsform kom att vara ända fram 1948, då Kiruna fick stadsrättigheter. Stadsrättigheterna innebar även att Kiruna stad fick en kraftig förstärkning av skatteintäkter från gruvbolaget, ända fram till 1956, då LKAB blev statligt ägt. Detta medförde att staden kunde bygga upp stora fonder under perioden 1948-1956, vilket innebar att stora förändringar i den fysiska miljön kunde genomföras.

Hösten 1956 antog Kiruna stad en omfattande generalplan, för att modernisera och förändra samhället. Två stora saneringsområden beskrevs, där flera hundra hus skulle rivas, till förmån för nybyggen i modern stil. De mest påtagliga spåren efter detta är Ralph Erskine (1914-2005) experimentella skapelser i centrum av staden. Förutom detta uppfördes även en ny förvaltningsbyggnad åren 1959-1963, ritad av Artur von Schmalensee (1900-1972). Dessa byggnader kom att bli markörer för de ”goda” åren, då Kiruna hade den största befolkningstillväxten i norra Sverige, med kulmen 1972 då Kiruna stad hade 32700 innevånare.

En intressant notering är att när Kiruna stad kommunicerade sin omfattande generalplan med gruvbolaget LKAB, uttryckte gruvbolaget sin åsikt att stadsförvaltningen inte borde bygga de nya bostäderna inom de föreslagna saneringsområdena, eftersom LKAB beräknade att brytningseffekterna av malmkroppen skulle kunna påverka samhället inom loppet av 40 år. Stadsfullmäktige valde att försvara sitt planmonopol och genomförde nybyggnationerna inom de saneringsområden man bestämt. Totalt så revs det och byggdes mer under fyra till sex års tid, än hela stadsomvandlingen kommer att genomföra under minst fyrtio år.

Nu står gruvsamhället Kiruna inför nästa stora samhällsomvandling, den största i landet under överskådlig tid. När LKAB informerade dåvarande vägverket om att den nyligen genomförda dragningen av väg E10 genom samhället måste göras om. Detta eftersom deformationer med anledning av gruvverksamheten nu närmat sig själva samhällets närområden med viktig infrastruktur. Kiruna kommun gav då ut ett pressmeddelande där man skrev ”Vi skall flytta en stad”. Pressmeddelandet fick ett stort genomslag i hela Europa. Reaktionerna var betydligt större utanför Sveriges gränser än inom landet, vilket i sig inte är anmärkningsvärt, eftersom det handlade om ett Sverige norr om Mälardalen.

Inom Kiruna kommun och LKAB insåg man snabbt att en samhällsomvandling av den fysiska miljön måste starta relativt snabbt, eftersom staden är belägen ovan odlingsgränsen. Detta innebär att all mark ovan odlingsgränsen utanför stadsplanelagt område är statligt ägda. Paradoxalt betyder detta att Kiruna, en gång i tiden världens största stad till ytan, är den kommun i Sverige som har färst antal kvadratmeter yta att planera nybyggnation. Detta är en fundamental skillnad i förhållande till Malmberget, som ligger nedanför odlingsgränsen. Gällivare kommun har därför ett helt annat spelrum vad gäller stadsplaneringen i sin samhällsomvandling, än Kiruna.

En annan faktor i samhällsomvandlingen i Kiruna är att de första bostäderna som rivits och ska avvecklas ägs av LKAB, vilket inte berör kommunala bostäder eller andra privata fastighetsägare. LKAB kompenserar lägenhetsbortfallet i samma takt som man avvecklar sitt eget bostadsbestånd.

Men nu har alltså deformationslinjerna hunnit till delar av det kommunala fastighetsbeståndet. Den första symbolbyggnaden att avvecklas och ersättas med en ny byggnad är Kiruna stadshus. Stadshuset utsågs 1964 till Sveriges vackraste offentliga byggnad, och erhöll Kasper Salinplaketten. Så sent som 2001 byggnadsminnesförklarades även stadshuset. Byggnadsminnet är nu hävt, med anledning av att samhällsomvandlingen direkt påverkar stadshuset.

Under denna höst, 2017, har därför avvecklingen av stadshuset inletts. I ett första steg har det 153 ton tunga och 26 meter höga klocktornet på byggnadens tak monterats ned och renoverats. Därefter har klocktornet nu placerats på den nya platsen, invid den nya förvaltningsbyggnaden ”Kristallen”, som är under uppförande.

LKAB har under 2017 flyttat ett antal kulturbyggnader till företagets eget område, strax öster om nuvarande centrum, vid foten av Luossavaara, och bildar där en slags minnespark av den tidigaste bebyggelsen. Ytterligare några kulturbyggnader från LKAB:s område skall flyttas till den nya centrumbildningen inom kort, och där integreras i den nya centrumkärnan.

Men den största utmaningen i den nu pågående samhällsomvandlingen är ändå att undvika att den gamla centrumbildningen hinner dö innan den nya är etablerad och fungerar, vilket är ett stort hot mot centrumhandeln och folklivet i ett levande centrum. En betydande utmaning för såväl kommunledning och LKAB, som för stadens alla innevånare och näringsliv.

Men det får inte glömmas bort att samhällsomvandlingen även innefattar den immateriella infrastrukturen, vilket inte gör processen lättare. För hur flyttar man minnen och känslor i en stadsmiljö?

Mer info: Curt Persson är Fil Dr i teknikhistoria vid Luleå Tekniska Universitet, folkbildare och författare.