Kolonial galenskap

Kultur
Foto:

I ”Imperium” berättar Christian Kracht om en man som lämnar sitt hemland för att starta en sekt i den tyska kolonin Neupommern. Kulturskribent Thomas Kjellgren läser en både fascinerande och problematisk äventyrsroman.

Artikeln publicerades 3 januari 2014.

Den schweiziske författaren Christian Kracht påminner mig ibland om Daniel Kehlmann och dennes roman ”Världens mått”. Det gäller såväl den språkliga precisionen, det världsförklarande uppdraget, den objektiva författarhållningen och en sval, intellektuell och distanserad ironi. Men Kracht saknar Kehlmanns humor och odlar istället det ovissa allvaret.

Det finns andra som jämför Kracht med mer omstridda litterära provokatörer, som Louis-Ferdinand Céline eller Michel Houllebecq. Dessutom finns det tyska kritiker – som Georg Diez i Der Spiegel – som menar att i Krachts romaner är det de totalitära tankesätten, människoföraktandet och de demokratifientliga idealen som är hans egentliga ärende och lockelse.

Främst är detKrachts fjärde roman, ”Imperium”, som varit källan till all denna uppståndelse. Även om Kracht även tidigare har rört sig i en del oklara sammanhang kring denna totalitära tematik. Under hösten kom denna märkliga berättelse ut i Sverige, i en beundransvärt vital översättning av Anna Bengtsson.

Nu skall man alltid vara försiktig med att sätta alltför bestämda likhetstecken mellan författarens hållning och de agerande personernas handlingsmönster och tankebanor. Men Kracht gör det verkligen inte lätt för sin läsare. I den förra boken på svenska, ”Jag kommer vara här i solsken och skugga”, leker han med berättarperspektiven och med våra föreställningar om hur världen och historien framställts. Detta samtidigt som han ger oss en motbild som utgår ifrån att det som berättas just här och nu är det sanna.

I ”Imperium”utgår han ifrån den både fascinerande och sanna historien om August Engelhardt som, i början av 1900-talet, lämnar kejsar Wilhelms Tyskland för att på en avlägsen ö i utkanten av den tyska kolonin Neupommern (i nuvarande Papua Nya Guinea) grunda en sektliknande solorden och där utveckla sin egen livsfilosofi, ”kokovorismen” som innebär att den som uteslutande livnär sig på kokosnötter har alla utsikter att bli både odödlig och helig.

En del anhängare anslöt sig faktiskt till denne visionäre nudist, vegetarian och galenpanna – däribland dirigenten och musikern Max Lützow. Men det fanatiska får alltid ett tydligt slut. Med tiden blir Engelhardt också alltmer ensam och isolerad i sin utopiska vision. Vansinnig och utmärglad dör han till slut på sin ö, 1919.

Naturligtvis kan man idenna äventyrsroman, i detta kolonialismens ljus och i Engelhardts livshållning, spåra mycket av det tankegods som skapar det totalitära vansinne som senare kommer att våldföra sig på hela Europa. Förintelsen nämns också vid något tillfälle. Man skulle kunna säga att Kracht ger oss en bild av det tyska 1900-talets historia, iakttaget på avstånd och från sidan.

I romanen finner vi inte bara olika autentiska tidsmarkörer utan här skymtar även historiska och litterära personligheter förbi. Bland annat kommer också målaren Emil Nolde och hans hustru Ada på besök till Engelhardts ö, Kabakon.

Som helhet är”Imperium” ändå en problematisk roman. Inte främst för att det som här beskrivs skulle kunna leda till att man främjar ett högerradikalt och totalitärt tankesystem. Utan mest för att den litterära gestaltningen ofta blir till en både stel och schablonartad iscensättning. Krachts prosa är stundtals något överspänd och fastnar ibland i en självnöjd formuleringselegans. Sådant tröttar – och då hjälper det inte att Elfriede Jelinek och Daniel Kehlmann kommer till Krachts undsättning och hyllar honom.

Men man måste nog också inse att Kracht, trots berättelsens alla ideologiska, civilisatoriska eller existentiella laddningar, mest strävar efter att inta en objektiv, icke-moraliserande och värderande författarhållning som han överlämnar till läsarens associationsfält. Eller?