Aktivt, men otydligt

En världskändis reser stegar mot himlen, en randig konstnär bygger med klossar i parken, allt medan konsthallen förvandlas till oroande skuggland.

Det talas om förnyelse på Wanås år 2011, men faktum är att det mesta är sig likt. Med Yoko Ono som dragande publiknamn och populäre Jacob Dahlgren – en av landets just nu flitigast visade konstnärer – väntar inga större överraskningar. Den starkaste upplevelsen står Charlotte Gyllenhammar för, som år 2002 skapade den underjordiska installationen ”Svindel” i parken, och nu återvänder för att ta konsthallen i besittning.

Jag kan gilla nya ledarduon Elisabeth Millqvists och Mattias Givells tanke: att aktivera parken genom att bjuda in konstnärer som där skapat permanenta verk för en större presentation.

I lika hög grad vill de aktivera besökarna – även det sympatiskt – genom verk som pockar på deltagande, som Yoko Onos och Jacob Dahlgrens.

Men jag saknar ett helhetsgrepp om årets satsningar. Istället för tre frikopplade konstnärskap hade jag velat se fler fruktbara beröringspunkter eller gnisslande friktioner. En tydligare linje i valet av utställare, vare sig det bottnar i ett intellektuellt, politiskt eller estetiskt förhållningssätt. Just det – i relation till platsens unika förutsättningar – har genom åren varit Wanås styrka för mig.

Därmed inte sagt att årets konstnärer skulle vara svaga representanter för sitt skrå. Tvärtom. Yoko Ono (f 1933) är en av konceptkonstens stora föregångare, central för den experimentella Fluxusrörelsens utveckling. Redan under mitten av 1950-talet gjorde hon sitt första konstverk som byggde på korta instruktioner nedskrivna på papper. Rätt praktiserade kunde oanade möjligheter öppna sig bortom inkörda tankespår. ”Mend Piece” som visas på Wanås är ett bra exempel. Bredvid hyllorna med porslinsskärvor står bord utrustade med klistertuber och en lapp med uppmaningen: ”Medan du lagar koppen, tänk på att laga världen.”

Hennes förmåga att knyta ihop det lilla med det stora är fenomenal. Efter att länge ha stått i skuggan av maken John Lennon, har hennes nyskapande arbete som konstnär under senare år lyfts fram. Det är med rätta. Hennes verk har ofta en poetisk klang, som sanningar alltför enkla för att våga sägas. Samtidigt laddas de av publiken med starka, komplexa budskap.

Som raderna med äppelträd planterade på Wanås, i vilka man kan knyta fast lappar med sina önskningar. Somliga bittra, andra egoistiska, de allra flesta vackra. Ändå blir jag här och var ambivalent. Trots att hennes peace-love-imagine-revolution aldrig förlorar i aktualitet, kan jag ibland uppleva det naiva anslaget som alltför banalt och sökt.

Det sistnämnda gäller även Jacob Dahlgrens (f 1970) konstnärskap. Han har byggt sin karriär på en lekfull besatthet av abstrakta geometriska mönster. Här trampar han på säker mark. Referenserna är många, till konsthistoriens pionjärer som Piet Mondrian och de svenska konkretisterna, men också till vår vardagsmiljö med trafikmärken, kläder, bruksföremål.

Sedan år 2000 klär han sig varje dag i en randig tröja, och tenderar därmed att se både sig själv och sin omgivning som del av en pågående performance. Pretentiöst eller ej? Du avgör själv.

Riktigt spännande blir det för mig först när han inte enbart samplar vardagens ready made-objekt. Jag har sett helt fantastiska arkitektoniska konstruktioner, där han skapar oanade rumsupplevelser genom sitt snillrika ordnande av färg och form. Och banne mig: lyckas han inte denna gång! ”Primary Structure” är en fullträff: en konkretistisk målning som klätterställning, i kontrastrik dialog med Wanås paradisiska natur.

Slutligen – Charlotte Gyllenhammar (f 1963). Helt skild från Onos och Dahlgrens bidrag utgör hennes utställning i konsthallen en sluten rymd. Tung att andas av känslor och minnen; barndom, hemligheter, ondska och begär.

Få kan som hon skildra barnet, fånga dess närvaro, sårbarheten i dess existens. Men mitt i mörkret glimrar humorn, det oväntade perspektivet.

Som i genialiska ”Hang”, filmen som visar en kvinna hängd upp och ner, fångad i sina utsökta kjolar. Ett talande verk, vars dova bottnar endast förstärks av skönheten.

Så visst är Wanås 2011 värt ett besök. Men till nästa år hoppas jag på ett vassare och mer profilerat program, som vågar sticka ut hakan på den svenska samtidskonstens scen.