Färgerna gör livet strålande

Den danske konstnären Poul Gernes (1925-96) bodde stora delar av sitt liv i norra Skåne. Ändå blev han aldrig välkänd i Sverige. Ja, inte på den internationella konstscenen heller för den delen. Kanske för att han undvek rådande konststilar. Kanske för att han ansåg att konsten hör hemma ute i samhället snarare än på museer.

Konsthallarna i Lund och Malmö gör nu en ovanlig gemensam satsning och visar var sin del av en omfattande retrospektiv utställning över Gernes. Utställningen, som gjorts tillsammans med Deichtorhallen i Hamburg, är en uppfriskande och välkommen djupdykning i ett förbisett konstnärskap. Att samtiden har hunnit ikapp Gernes bekräftades redan 2007 när han postumt bjöds in att delta i Documenta i Kassel. Idag är det många framstående konstnärer som arbetar med liknande undersökningar av färg och form – så exempelvis brittiske Liam Gillick och tyske Tobias Rehberger.

Lunds konsthall presenterar Gernes spretiga första decennier. Här visas 40-talets trevande impressionistiska målningar, 50-talets möbelformgivning och 60-talets skulpturala experiment med alldagliga föremål. Här presenteras även ett urval av Gernes provokativa konstfilmer. Bland annat får vi se honom spy upp den havregrynsgröt han just ätit.

I början av 60-talet gjorde Gernes sina första seriella färgexperiment, det uttryckssätt som kom att bli hans signum. De äldsta målningarna av detta slag, som visas på Lunds konsthall, är små i storleken. På Malmö konsthall, som presenterar verk från 1965 och framåt, är formaten större. Motiven består av reducerade geometriska former som ränder, rutor och cirklar i rena, monokroma färgfält. Här finns även enkla symboler som flaggor, bokstäver, siffror och den ofta återkommande måltavlan.

Spår av popkonsten och minimalismen kan skönjas i Gernes verk från 60-talet. Till skillnad från popkonstnärerna intresserade han sig dock inte för konsumtionskulten. Och till skillnad från minimalisterna utgick han inte från matematisk precision och industriella material. Istället valde han mindre hållbara vardagsmaterial som masonit, papper, tyg eller kartong. Ett lysande exempel är den fantastiska tvåfärgade mur av kartonger som tornar upp sig mitt i Malmö konsthall. Trots sin monumentalitet ger den ett intryck av att kunna falla vid minsta knuff.

Gernes var övertygad om att spektrats färger har positiv effekt på människor. Han trodde på färgernas helande kraft och deras makt att omvandla en existerande miljö. Detta tog sig tydligt uttryck i hans offentliga utsmyckningsuppdrag, det första på sjukhuset i Herlev i Köpenhamn. Det blev ett interiört allkonstverk som helt integrerades i den nya byggnaden och som tog Gernes från 1968 till 1976 att färdigställa. Än idag är det Danmarks största konstnärliga utsmyckning av en offentlig byggnad. För Gernes följde sedan en lång rad uppdrag. Han trodde starkt på mötet mellan konst och arkitektur och dekorerade sammanlagt smått ofattbara 150 byggnader – bland annat skolor, fängelser, myndigheter och rådhus. Missa inte dokumentationen av denna viktiga del av Gernes konstnärskap. Den visas i ett bildspel på en liten skärm i Malmö konsthall – en presentation som gärna kunde ha varit både mer utförlig och tilldelats en mer central plats i utställningen.

Filmen ”Rum” som visas på båda konsthallarna ger en god inblick i Gernes syn på konstens sociala funktion och hans försök att göra Danmark till en bättre plats. I filmen samtalar han med konstnären Erik A. Frandsen medan de promenerar i Köpenhamns centrum. De passerar Gernes våldsamt färgsprakande fasadutsmyckning av biografen Palads. I diskussionen som följer framstår deras radikalt olika uppfattningar om konstens syfte och om hur stadsrummet kan förbättras. Det Frandsen upplever som påträngande anser Gernes vara konstnärens grundläggande uppgift – att genom färg och form sprida gjädje och njutning i den offentliga miljön, att ”göra livet strålande”.

Gernes ville skapa konst som inte behövde tolkas och undvek därför budskap och konceptuella teman. Hans konst är okomplicerad, direkt och tillgänglig. I utställningen i Lund och Malmö döljer sig ingenting bakom det vi ser. Och det räcker ganska långt.

Foto: Malmö Konsthall