Den rörliga frågan om kroppen

Intendenten på Tjörnedala konsthall, Susanne Lindblad Puerto, har tagit initiativet till konstfilmsprojektet ”Kroppen i fokus”, i vilket också Garageprojektet Hammenhög och Kristianstads Filmstudio i samarbete med Kristianstads konsthall ingår. I Tjörnedala konsthall visas sex filmer av varierande längd, allt från en minut till mer än en halvtimme, och det gemensamma temat är kroppen, i synnerhet den kvinnliga.

Helena Alvesalo vill kommentera vårt kropps- och viktfixerade samhälle och använder sig av Sisyfosmyten som en utgångspunkt. Till bilderna av en kvinna som rullar en pilatesboll uppför en kulle har Alvesalo gjort ett körverk där hon rabblar vikt- och bantningsrelaterade livsmedel och siffror. Tyvärr kommer inte sången till sin rätt då det är ett dåligt, sprucket ljud i lurarna. Alvesalos verk känns alldeles för harmlöst och det enda avtryck det lämnar är möjligen ett litet leende. Eva Kochs ”Salammbô”, där en äldre kvinna dansar med en orm, och Kristian Körners snygga loop av ett öga vars pupill expanderar och drar ihop sig i mötet med en passerande ljuskälla, känns också som parenteser.

Om Alvesalos verk saknar allvar så har Fernando Baenas ”Courbets dröm” det i överflöd. Baena har filmat ett dansperformance med två nakna kvinnor som ålar runt i en säng, med det förmodade syftet att det ska vara erotiskt. Jag ser det mer som pretentiös mjukporr i slowmotion, och visuellt är verket mer långtråkigt än sensuellt. Filmen kan tolkas som att den skildrar en lesbisk relation, men i så fall är det genom en mans ögon. Även Elisabet Apelmos ”I am Not Naked” är som ett filmat performance men är i övrigt raka motsatsen till Baenas verk. Under ungefär sex minuters tid får vi se en kvinna som klär på sig, från underkläder till en påbyltad och heltäckt kropp.

Utställningens klara höjdpunkt är Nanna Debois Buhls kortfilm ”A New Space Within a Space” där en dansk och en norsk kvinna berättar om hur de inledde sin kärleksrelation i engelska Nottingham. Det är en film lika mycket om språk som om kärlek. De båda nordiska kvinnorna behandlar sitt språk som en sköld men det visar sig att förståelsen är mer universell än de tror.

Som en berättelse inuti berättelsen fungerar en spökhistoria som den norska kvinnan berättar för, ska det visa sig, en pub full av intresserade lyssnare. Debois Buhl har hittat ett mycket effektiv grepp när hon låter parets röster visualisera berättelsen, och bara illustrerar den med ett antal vaga scenbilder. Det är en ärlig och vacker historia som verkligen griper tag med sin anspråkslösa mystik men verket har också en politisk botten. Vid tidpunkten för berättelsen var det fortfarande förbjudet för homosexuella att visa sin kärlek öppet enligt brittisk lag.

”Kroppen i fokus” är en fint installerad utställning som gör de vackra lokalerna rättvisa. De övertäckta öppningarna i de gamla väggarna blir som projektioner i sig. Det är snyggt att Eva Kochs film är placerad så man ser den genom en dörröppning men ljudmässigt är det ett mera irriterande än spännande verk genom sina enformiga ljud. Då det är den enda film vars ljud går ut i högtalare och som fyller lokalen hade det varit bättre att byta plats på den och förslagsvis ”Courbets dröm”, som är tonsatt med musik av multiinstrumentalisten Frank Heierli.

En annan invändning är att de bästa verken är ganska gamla. Debois Buhls och Körners verk har fem år på nacken, Apelmos är från 1994. Det känns oundvikligen lite daterat. Som helhet är utställningen dessvärre ganska blek men Nanna Debois Buhls verk är värt hela resan.