Flummigt och gulligt

Malmö konsthall visar just nu två konstnärer, sprungna ur helt olika miljöer men med många gemensamma nämnare. Både den trettiotreåriga japanskan Misaki Kawai, numera verksam i New York, och den tio år äldre Chris Johanson från San Franciscos konstscen arbetar intuitivt och snabbt.

De är båda extremt produktiva och återvinner gärna material som en del av sitt konstnärliga arbete. De kallar gärna sina verk interaktiva och dessutom skapar båda själva musiken till sina installationer.

Det centrala verket i Chris Johansons utställning är den stora pyramid han skapat av 3 500 lastpallar, ”All thanks to our old friend the sun”. Johanson använder sig gärna, som i det här verket, av material han hittar på plats. Längst upp på pyramidens topp finns en stor gul cirkelformad skiva som går att snurra och på så sätt passera genom, som en hemlig dörr. Genom att gå genom solen, som skivan representerar, har vi upplevt vad Johanson vill säga med sin utställning – att vi aktiverar våra kroppar och frigör energi.

Nere vid pyramidens bas på andra sidan står en tredelad målning. Genom att möta målningen som föreställer en slags väg vi måste gå så inleder betraktaren en ny fas där gammal energi rinner av och ersätts med ny, positiv energi. Det blir ofta fel när en konstnär har för höga ambitioner och vill skriva betraktaren på näsan. Istället för den magi och energi som Johanson ”laddar” sina verk med så upplever jag hans ansträngningar som ytliga och pretentiösa.

Kawais avdelning domineras av den stora multimediala installationen ”New Era Energy Station” där fyra ingångar representerar lika många energikällor - vind, sol, vatten och mat. I mitten av installationen, som en kärna i verket, finns ett litet rum som man kan vila, leka eller somna i.

Utanför visas fyra animerade filmer som också representerar de olika ingångarna. Till filmerna har Kawai gjort instrumentala stycken som hon har lekt fram med keyboard och andra enkla instrument. Utanför ”stationen” har hon bland annat skapat en gigantisk rosa långhårig hund som besökarna kan sköta om med gigantiska kammar.

Kawai är en bättre konstnär än Johanson, men även hennes del av utställningen uppvisar tydliga problem. Hennes gulliga, glättiga och färgstarka målningar av olika figurer, bland annat förmänskligade djur och grönsaker, kan rent estetiskt vara intressanta men jag missar helt hennes poäng. Precis som hos Johanson saknar jag ett konstnärligt djup, ett budskap eller ett syfte. Kawai säger sig ha mörkare sidor, Johanson menar att mycket av hans konst är politisk. Utifrån det urval som visas i konsthallen kan jag inte se några sådana spår.

Misaki Kawai har varit i Malmö i tre månader och genomfört olika projekt, bland annat ett stort måleriprojekt i Rosengård. Hon har även gjort fanzines under lång tid varav ett urval finns samlade i ett eget rum vid konsthallens café. Till utställningen har hon gjort en kollektion med unika t-shirt där ett fanzine ligger i bröstfickan på varje tröja.

Kawais konst är spontan och obunden men samtidigt barnslig och ganska platt. I en intervju som finns att se på konsthallens hemsida säger Kawai att hon ”tycker att mycket konst är alldeles för allvarlig. Konst kan vara kul”. Problemet är att humor är något som vi definierar var och en, vad vi finner komiskt är en smakfråga.

Jag tycker tyvärr inte att hennes utställning är kul alls.

Just idag är Misaki Kawais utställning stängd, då den, enligt Malmö konsthalls hemsida, ”ska ses över och fräschas upp”.