Spontan och kreativ urladdning

Det är en bra story. Ung, rastlös graffitimålare möter etablerad stjärna med egen popkonstfabrik. Resultatet blir ett samarbete som det slår gnistor om. När danska Arken visar Andy Warhol och Jean Michel Basquiat vibrerar väggarna av färg och explosiv energi.

Min inledande skepticism inför ännu en Warholexposé – tidernas kanske flitigast exponerade konstnär – förvandlas snart till uppriktigt intresse. För det här är något annat och mer än Marilyn, Mao och Campbells soppa i regnbågens alla färger. Det här är ett avgörande ögonblick för konsthistorien. Under 1980-talets mitt blir Basquiat den förste svarta konstnär som slår igenom internationellt. I pressen beskrivs han som ett underbarn, nyss fyllda tjugo. Men det är en succésaga med ett abrupt slut. Ett par år senare är de båda döda. Warhol 1987 till följd av en komplikation efter en rutinoperation, Basquiat året därpå av en överdos.

Det definitiva avslutet ger en koncentrerad laddning åt utställningen. Bilderna vittnar om en spontan, kreativ urladdning, där Warhol målar och Basquiat respektlöst målar över. Popkonstens coola referenser till masskultur och konsumtionssamhälle – Warhols varumärken och reklamskyltar – kolliderar med Basquiats heta expressionism, vars häftiga penseldrag bottnar i graffiti, jazz och primitiv konst, vrede, humor, politik och historia. Kontrasten är skarp mot den svala minimalism och teoretiska konceptkonst som präglat den amerikanska konstscenen under 1970-talet.

Men kanske ska vi börja från start. Det är tidigt 1980-tal och vi befinner oss på nedre Manhattan, i Sohos gallerikvarter där gamla magasin och lagerhus i yuppieerans tid förvandlas till konstnärsateljéer och hippa gallerier. Över väggar och murar sprider sig en poetisk graffiti, signerad SAMO©.

Namnet visar sig vara en förkortning för Same Old Shit, en duo, med Jean-Michel Basquiat som drivkraft. Född i Brooklyn 1960 av haitiska och puertoricanska föräldrar har han redan gjort sig ett namn inom New Yorks undergroundkultur. Flera gånger besöker han, som många andra musiker, filmare och konstnärer, Andy Warhols studio, The Factory. Här driver konstvärldens mesta celebritet sin egen tidning och tv-sändningar. Här producerar han filmer, fotografier och konstverk – främst mekaniskt reproducerade silk screen-tryck med träffsäker blick för en tidsanda genomsyrad av köphets, kändiskult och massmedia. I hans konst blir yta och innehåll ett, en estetik han också integrerar i sin självsyn: ”Om ni vill veta allt om Andy Warhol, så se bara på ytan av mina bilder, mina filmer och mig, och här är jag. Det finns inget bakom.”

Ändå sugs de två motpolerna till varandra. När Warhols gallerist föreslår att de ska arbeta tillsammans triggar det igång en intensiv utveckling hos båda konstnärer. Warhol börjar för första gången på länge måla igen, medan Basquiat myllrande och vildsint på en gång utmanar och saboterar hans enkla kompositioner av logotyper, porträtt och symboler.

Det är här utställningen är som bäst, i de verk som tydligt bär båda konstnärers avtryck – ibland med gästspel av vännen Francesco Clemente. Ett exempel är då Warhol målar dollartecknet i rött och grönt. När Basquiat sedan går på motivet låter han en orm slingra sig över dollartecknet, och skriver ”Don´t tread on me” med vita bokstäver. Om det finns en ambivalens i Warhols konst och dess relation till en penningstyrd konsumtionskultur, rymmer Basquiats kritiska hållning inga tveksamheter. Ormen och texten är hämtade från en historisk amerikansk revolutionsflagga, och står för tankefrihet och anarki. Subversivt, ursinnigt och lekfullt knyter Basquiat an till radikala tankeströmningar och en motståndets historia, vilket framträder än mer effektfullt i mötet med Warhols popkonst.

Fast även urvalet av konstnärernas enskilda verk rymmer höjdpunkter. Basquiats porträtt av kollegan som brunfläckig banan är oemotståndligt, medan ett par tidiga Warholteckningar överraskar. Mitt enda frågetecken gäller varför man väljer att visa utställningen just nu och här. På 1980-talet mottogs deras gemensamma verk med dålig kritik, och Basquiat framställdes som Warhols maskot. Med Julian Schnabels briljanta nittiotalsfilm ”Basquiat” skiftade fokus. Kanske är tiden nu inne att visa samarbetet som resultatet av två mycket olika men jämnstarka konstnärer – ett stycke postmodern konsthistoria att frossa i.