Moderna stadens skådespel

Nöjeskvarteren kring Moulin Rouge var Henri de Toulouse-Lautrecs (1864-1901) scen. Pennan och papperet hans verktyg. Med några snabba streck fångade han dansarna, aktriserna, flanörerna och de prostituerade.

I hans teckningar och affischer framträder en virvlande värld av förlustelser och begär, girighet och fåfänga. Ett pulserande, kosmopolitiskt Paris vid 1800-talets slut, där danspalats och kabaréer, cirkusar, bordeller och caféer sprider sig likt en löpeld längs gränder och boulevarder. Det är Baudelaires Paris, det moderna konsumtionssamhällets skådeplats, där allt går att köpa för pengar. Njutning, erotik, glömska och förtappelse. Här möts lättfotade dansöser och borgerskapets familjefäder, proletärer och konstnärer, de rika och de utstötta. Här iscensätts ett utmanande socialt spel, där alla givna normer, hierarkier och moraliska värderingar sätts under omförhandling. Ett på en gång frigörande och förgörande drama, där konstnären inte bara är publik utan också aktiv medskapare.

Det var hit han sökte sig. Den begåvade konststudenten, född i adlig familj, som genom benbrott och sjukdom hämmades i växt och rörelseförmåga. Snart skulle han vara död, allt för ung, nedbruten av alkoholism och syfilis. Det är svårt att hålla isär hans liv från hans konst. När Statens museum for kunst i Köpenhamn nu ställer ut hans djärva affischer, träffsäkra artistporträtt och intima bordellskildringar görs ändå ett försök.

Det är den banbrytande konstnären man vill lyfta fram, med tonvikt på hans grafik. Men det räcker inte med att hans bilder i sig är revolutionerande genom sin form och sitt innehåll. Nej, också tekniskt och medialt var han en föregångare. Redan då han fick i uppdrag att göra sin första affisch för Moulin Rouge insåg att han att det krävdes något extra för att få betraktaren att stanna upp. Fjärran från det akademiska måleriet experimenterade han med uppseendeväckande perspektiv, drastiska beskärningar, ett fåtal skarpa färger och stiliserade linjer. Inspirationen hämtade han bland annat från de japanska tuschteckningar som under 1800-talets sista decennier fick den europeiska konstvärlden på fall, från Vincent van Gogh till vår svenske Carl Larsson. Resultatet, en slående presentation av den provokativa stjärndansösen La Goulue, gjorde honom känd över en natt.

Som få andra konstnärer förstod han att utnyttja den nya massreproduktionens möjligheter. Med billigare trycktekniker kunde illustrerade verk och reklam i ett slag spridas till en stor publik. Här fann Toulouse-Lautrec sin genre, som affischkonstnär och illustratör för nöjesetablissemang, konserthallar, restauranger och företag. Samtidigt drev hans fascination honom till att ge ut egna grafiska album, med motiv hämtade från närgångna studier av teaterns och de prostituerades värld.

Själv en udda existens, både hyllad och marginaliserad, skapade han här sitt eget sammanhang, med ena foten i det glittrande nattlivet och den andra i dess skuggsidor. Som skicklig tecknare var han en driven satiriker med sinne för vassa karikatyrer, avslöjande snarare än smickrande. Fast hans studier, framför allt av de prostituerade, blottar också en ömsinthet. Lika mjukt som han tecknat dem, får jag lust att följa konturerna av en kvinnas rygg när hon tvättar sig, ännu sluten i sig själv och sin privata sfär.

Vid sidan av nöjesscenernas uppsluppna snapshots och genomskådande kommentarer ägde han förmågan att skildra ögonblick av närvaro och närhet. Glimtar av människan som hon var, skyddslös under masken och förklädnaden. Jag kan därför sakna att man nästan helt uteslutit hans måleri, vilket kunde ha gett ännu en nyans av hans konstnärskap.

”Den mänskliga komedin”, kallar museet utställningen, efter Honoré de Balzacs romanprojekt med samma namn. På sitt sätt har man lyckats väl – liksom Balzac porträtterade det franska samhället och dess aktörer från 1830-talet och framåt framträder Toulouse-Lautrec här som sin tids främste uttolkare av den moderna storstadens skådespel. Och publiken rusar till. Men trots ambitionen undkommer man inte den dragningskraft som hans personlighet och livsöde utövar. Om det nu är tal om en komedi, rymmer den precis som i Dantes gudomliga version tragiska undertoner.

För till sist är det bilden av konstnären själv som dröjer sig kvar, när han utklädd till clownen Pierrot möter vår blick med sorgsna ögon.