I Nathalie Djurbergs värld av glas

Tidigare generationers kvinnliga konstnärer fick vänta länge på framgångarna. I bästa fall infann sig berömmelsen postumt. Just nu visas Frida Kahlo på Göteborgs Museum och Siri Derkert på Skissernas Museum i Lund. Båda blev knappast kändisar under sin livstid. Siri Hjertén är det bästa svenska exemplet på kontrasten mellan det direkt hån hon själv fick uppleva och den stora efterfrågan som hon började få omkring 50 år efter sin död.

Annorlunda är det idag för samtida kvinnliga konstnärer. De unga får uppmärksamhet, kanske inte helt i paritet med de manliga kollegorna, men oddsen för kvinnor är betydligt större under detta decennium än någonsin tidigare.

Dessa tankar slår mig när jag ser utställningen ”A World of Glass” av Nathalie Djurberg på Camden Arts Centre i London. 2010 visades flera av hennes filmer på Kristianstads Konsthall vilket var ett klipp då hon året innan tilldelats det prestigefulla Silverlejonet på Venedig Biennalen.

I Kristianstad visade Natalie Djurberg enbart filmer med, som alltid animerade figurer i lera och musik av Hans Berg. Nu återkommer hon till den blandning av konstarter hon använde i Venedig; skulptur och film med musik. En exotisk skog hade invaderat ett mörkt rum. På Camden Arts Center har hon byggt upp en värld av glas. Stora bord är packade med genomskinliga staplar av glaskaraffer och dricksglas. Det är skört och vackert.

Scenografin är tydlig, ljuset lyser kallt och skapar skuggor i rummen. De fyra nya filmerna är synnerligen groteska och Hans Bergs musik understryker den kusliga fragila atmosfären som i en thriller. I tre filmer återkommer glasformerna som står på borden. De animerade lerfigurerna, människor och djur, interagerar på ett smärtsamt sätt. Djuren, snarare än människorna, är elaka. En kvinnas ben fastnar i en vass rävsax och snart gnager en räv av benet så att hon kommer loss.

Blodet rinner ner på glasgolvet, räven äter nästa ben och kvinnan går liksom i bitar. Djuren är nordiska eller mer exotiska som krokodiler. De tillhör fablernas värld och är arketypiska liksom det alltid sorgliga slutet.

I en film förekommer inte människor utan ett stort odjur går runt i en glasbutik, flera former välter och skärvorna ligger utspridda på golvet. Trots att odjuret gör sig illa på glaset kan han inte låta bli att slå sönder fler och fler pjäser tills han också går under. Detta är en tydlig och igenkännbar fabel med en ovanligt rak berättelse. Filmerna är direkt otäcka och mycket gåtfulla. Den insisterande musiken förstärker känslan av tragedi.

Till den sagovärld som Nathalie Djurberg fångar och drar in betraktaren i är sätten att dö på olika men slutet är obevekligt djupt tragiskt. Den lilla nakna mansfiguren leker glatt och omnipotent med de farliga djuren och det slutar med att krokodilen helt sonika äter upp honom. I Natalie Djurbergs värld sparas ingen och hoppet lever kort. Slutet är brutalt och oundvikligt.

I tidigare filmer dominerade människorna. Tematiken handlade ofta om övergrepp mot de svagare, mot kvinnor av män med makt eller mot barn av föräldrar. Ibland var humorn tydlig trots tragedin som när en fet mamma kvävde sina barn.

I installationen ”A World of Glass” har djuren huvudrollerna. De groteska överdrifterna väcker en stark känsla av obehag i dessa nya verk trots en påtaglig skönhet i filmer, musik och skulpturer.

Lusten att arbeta med tre dimensioner är så påtagligt synlig i ”A World of Glass”. Nathalie Djurberg har använt glas överallt för att skapa effekt. Denna installation, i motsats till den mörka exotismen i Venedigs, är kall, klar och isig. Kontrasterna mellan de två verken är nästan för tydliga.

Nathalie Djurbergs uppmärksamhet bygger på den uppskruvade känslomässiga atmosfär hon skapar i sin groteska värld. För varje film blir det värre och värre.

Jag frågar mig hur hon ska kunna överträffa sig själv fortsättningsvis. Att addera den tredje dimensionen har ökat och förstärkt Nathalie Djurbergs uttryck.