Poesi och oräddhet

Få har undgått hans namn. När konstnären Ai Weiwei i somras fängslades av den kinesiska regimen rasade världsopinionen. Om Kina tystade landets internationellt mest kända konstnär, vem skulle då våga höja sin kritiska röst?

Tre månader senare var han fri, anklagad för skattebrott, men med motståndsviljan i behåll. Då Louisiana nu öppnar en utställning med Ai Weiwei befinner han sig i husarrest i Peking, underställd bevakning och censur. Men hans konst är på plats, i form av tre storslagna installationer, och lika många dokumentärfilmer. Som utställning betraktad är den liten, jag kunde ha önskat mer fyllighet. Likväl tillhör den årets viktigaste konsthändelser i regionen, som introduktion till ett av vår tids mest angelägna konstnärskap. Det är ingen överdrift. I takt med att väst välkomnar den ekonomiska supermakten Kina med öppna armar, behövs kritiker som Ai Weiwei mer än någonsin.

Det är främst vid filmerna jag fastnar. En av de starkaste visar hans försök att ställa myndigheterna till svars för de förödande följderna av den jordbävning som drabbade Sichuan-provinsen i Kina 2008. Femtusen barn dog när de fuskbyggda skolorna kollapsade, medan övriga byggnader stod intakta bredvid. De styrande lade locket på och Ai Weiwei greps och misshandlades, varefter hans blogg stängdes ner. Ändå fortsätter han att arbeta. Hans mod, oräddhet och envishet imponerar, så till den grad att jag känner det färga omdömet av hans konstnärskap.

Själv gör Ai Weiwei i intervjuer heller inte någon skillnad mellan sina roller som politisk dissident och demokratiförespråkare, framgångsrik bildkonstnär och arkitekt (med uppseendeväckande gästspel på Documenta och Tate Modern, samt som upphovsman till OS-stadion ”Fågelboet” i Peking). Utställningens curator, danske Anders Kold, drar med viss rätta paralleller till den tyske konstnären Joseph Beuys, vars liv, politiska hållning, aktivism och verk smälte samman. Historien är rik på liknande exempel – konst och kampen för yttrandefrihet hör ihop. Men sannolikt har ingen haft så stort inflytande som Ai Weiwei, som tidigt insåg sprängkraften i internets sociala medier.

Likväl dröjer det innan jag får hans konst och aktivism att gå ihop. Som dokumentärfilmare, bloggare och twittrare är han en av den kinesiska regimens vassaste och mest frispråkige kritiker (numera förbjuden online). Men snarare än öppet politiska är hans installationer poetiska, lekfulla och mångtydiga, vars kraft successivt växer i takt med att referenserna laddas.

Ett bra exempel på Louisiana är ”Forever”. Skulpturen består av 42 cyklar av det kinesiska märket Forever, sammansvetsade i en cylindrisk form. Till en början ser den nästan harmlös ut, en hälsning till förebilden Marcel Duchamp, ready madens fader. Men bottnarna är fler. På samtliga cyklar är pedalerna och styrena bortplockade, de delar som möjliggör en riktning och rörelse. Minns man sedan att cykeln efter den kommunistiska revolutionen utgjorde det påbjudna transportmedlet, och att miljontals cyklar förde befolkningen från det uråldriga jordbrukssamhällets traditioner in i det nya, urbaniserade och industrialiserade Kina – ja, då börjar det brännas.

”Forever” framstår plötsligt som en skavande bild av kollektivets ofrihet, fångna i ordförande Maos dröm om ett evigt folkstyre. Verket är smärtsamt rotat i konstnärens historia. Under kulturrevolutionen förvisades hans far, en av landets främsta modernistiska författare, till straffarbete i exil och Ai Weiweis växte upp i fattigdom och förtryck. Efter Maos död 1979 tilläts familjen återvända till Peking, och Ai Weiwei lämnade landet för tolv år i New York. När han sedan återvände till Kina blev erfarenheterna av frihet, demokrati och en öppen offentlighet avgörande. Samtidigt väcktes intresset för det egna landets historia, bortträngd ur folkets medvetande under revolutionsåren.

I förmågan att kombinera dessa fält ligger nu hans styrka, både som konstnär och aktivist. På Louisiana möter vi endast en bråkdel av hans omfattande arbete. Men det faktum att det mötet kan äga rum, är det väsentliga.