Mitt inne i tystnaden

”Helene Schjerfbeck 1862-1946 ”– så heter Ordrupgaards utställning. Mer behövs egentligen inte som titel och detta är också en, i bästa mening, överskådlig och rättfram redovisning av ett mycket självständigt konstnärskap i 1900-talet. Här möter vi ett måleri som tar avstamp i tidstypiska historie- och genreskildringar, i olika porträtt av främst barn och italienska och franska landskapsbilder. Bilder som, via medvetna kopieringar av andras och egna verk, utvecklas fram mot sviterna av reducerade, existentiellt vibrerande självporträtt och stilleben.

”Konstnären är en känslans arbetare”, slår Schjerfbeck tidigt fast och i ett brev till den som kanske stod henne närmast i livet, Einar Reuter, skriver hon 1926: ”Konsten att förbli konstnär, inte tröttna... det är nog att intet veta, förbli naiv. Jag tror inte att en stor, utåtvänd intelligens kan bli målare”.

Schjerfbeck förblev också en ensamsträvande solitär som följde sin egen inriktning, genom svängningarna i den tidiga 1900-talskonsten. ”Jag vill ej följa någon ism, leva ville jag”:

Utställningen i Ordrupgaard visar tydlig på det konsekventa i hennes konstnärliga utveckling. Hennes produktion, liksom biografin, låter sig lätt sammanfattas och överblickas: Helena Sofia Schjerfbeck föddes i Helsinki 1862. Helene blir senare hennes konstnärsnamn. Fyra år gammal faller hon i en trappa och får en höftskada som begränsar och präglar henne för resten av livet. 1873 får hon en friplats på Finlands Kunstforenings tegneskole och nu blir konsten hela hennes livsrum. Hon åker till Paris för att studera vidare och hon tillbringar även viss tid i Bretagne, får verk utställda på Salongen men återvänder redan 1890 till Finland där hon sedan framlever sitt liv i Hyvinge och Ekenäs, tillsammans med modern. 1917 har hon sin första soloutställning i Finland och 1937 får hon sitt svenska genombrott, på Gösta Stenmans konstsalong. Hon lever den sista tiden i Sverige, i Saltsjöbaden där hon också dör 1946.

Ett tidigt mästerverk är den lilla målningen ”Dörren”, från 1884, som verkligen lyckas förena en motivmässig enkelhet med ett valörrikt ljus- och skuggspel i en oväntat kraftfull penselföring. Mitt inne i tystnaden och tomheten finns det en nästan fysiskt förtätad laddning.

Samma auktoritet lyser också från en sen bild som ”Tre päron på ett fat”, 1945. Ett stilleben som med sina avskalade, balanserade färginsatser effektivt bygger upp volymerna och ytorna. Några skuggor och en vit fläck, exakt placerade mitt i det gröna, vidgar hela bildrummet.

Däremellan ser vi naturligtvis flera av de centrala verken i hennes produktion. Den berömda ”Rekonvalescenten”, som ställdes ut på Salongen och som väckte stor uppmärksamhet. En delvis ny, återhållen färgskala upptäcker vi i kvinnoskildringarna ”Den arbetande kvinnan”, 1905 och ”Folkskoleflickan II”, 1908. I några av barnporträtten, från 1910-talet, möter vi så en plötsligt accentuerad, röd och lysande, färgskala som även förs vidare in i olika stilleben med äpplen. Frukter aptitligt friska men även med en antydan till förruttnelse. Abstrakta och högst ätliga samtidigt.

Från det första självporträttet, från 1884-85, styrs man obönhörligt fram mot de reducerade, suggestiva självporträtten från 1930-talets slut och 1940-talet som naturligtvis utgör själva kärnan i den här utställningen. Dessa serier av närgångna självstudier som hon målade under sin sista, svåra tid på Saltsjöbadens badhotell, på uppdrag av konsthandlaren Gösta Stenman och som nästan har kommit att framstå som ikoner mitt inne i samtidens bildvärldar.

Självporträtten framstår som existentiella ”underhudsmålningar”, där ansiktsdragen gradvis suddas ut och där man nästan fysiskt anar människans allt svagare andetag inne i dukens strukturväv. Det är bilder genomlysta av ensamhet, av blickens närvaro och dödens närhet. Bilder helt nödvändiga att se för att riktigt kunna förstå det komplexa i livets skörhet – och skönhet!