Krig för med sig brutalitet

På radio nyligen pratade en professor i kognitiv psykologi om varför vi har lättare att engagera oss för en enda nedhuggningshotad ek i vår huvudstad än för dödliga konflikter i fjärran länder. Han menade att människans genetiska arv gör att vi bara kan känna verkligt engagemang för konkreta händelser som är nära i tid och rum. Att ett enskilt livsöde eller övergrepp väcker mycket starkare känslor än en stor grupp människor som far illa.

Hundratusentals afghaner och irakier har dödats sedan ”kriget mot terrorn” inleddes 2001. Men det är några enskilda fall som väckt särskild avsky. Snapshots av skymfade irakiska fångar på Abu Ghraib-fängelset. Eller dokumentärfilmen ”Armadillo” där några unga danska soldater skjuter fem skadade talibaner tills deras kroppar består av mer hål än kött.

Historien upprepar sig. Ett av de viktiga skiftena i opinionen mot Vietnamkriget skedde 1970 när media publicerade fotografier av amerikanernas massaker i byn Song My. För konstnären Gerhard Nordström (född 1925) blev dessa bilder utgångspunkten för ”Sommaren 1970”, en uppmärksammad svit målningar som just nu visas på Malmö konsthall.

Målningarna återger den svenska sommarens frodiga grönska. Mitt i naturen gör sig dock Vietnamkriget påmint. På ett vackert bord dukat på stärkt vit duk med karaffer, bröd och frukt ligger också resterna av en söndersliten kropp. I en annan målning dinglar en man i ett rep från en helikopter, ögonblicket innan han rivs sönder mot trädkronorna. I en scen har en familj picnic i en glänta. Några meter längre bort ligger de avrättade kvinnorna och barnen från Song My.

Nordströms rika utställning innehåller skulptur, grafik och måleri från 1960-talet fram till idag. Flera relevanta teman återkommer – människans brutalitet, inte bara i krig utan också i kapitalismens namn och i förhållande till naturen. Och så handlar det om livscykler.

Här finns skickliga närstudier av Skånes jordbrukslandskap – djupt spruckna åkrar under tidig vår. Ingen himmel, bara jorden i väntan på nytt liv. Andra målningar domineras av rotvältor och fallen skog. Tankarna går till klimatförändringarnas allt kraftigare oväder.

På konsthallen ackompanjeras Nordströms utställning av Francisco Goyas (1746-1828) fenomenala grafikserie ”Krigets fasor” från 1810-20, en reaktion mot Napoleons framfart under Spanska befrielsekriget. Goyas 80 etsningar saknar förskönande drag och får honom att framstå som en bildjournalist långt före fotokonsten. En av de lakoniska bildtexterna lyder ”Jag såg det” men det råder olika åsikter om vad Goya faktiskt kunde ha bevittnat av det han tecknade.

Att de flesta motiven troligen bygger på andras vittnesmål gör dem dock inte mindre giltiga.

”Krigets fasor” tillhör konsthistoriens första nyktra krigsskildring. Etsningarna föreställer inga triumferande kämpar eller ädla segrar. Vi får istället bevittna det mörkaste och vidrigaste i konfliktens spår – tortyr, våldtäkter, stympningar och massgravar. De flesta övergreppen utförs av de franska soldaterna och det råder inget tvivel om att Goya hyste sympatier för lokalbefolkningen. Men brutaliteten är inte bara fiendens. I Goyas skildring beter sig stundtals även spanjorerna bestialiskt.

Nordström och Goya förmedlar samstämmigt att det inte finns någonting ärofyllt med krig.

Nordström engagerar genom att förflytta konfliken till vår egen miljö. Att Goyas etsningar känns aktuella än idag, 200 år efter händelserna, beror på hans ocensurerade gestaltningar och modiga kritik av övermakten. Men också på hans objektivitet – att krig för brutalitet med sig, oavsett på vilken sida man står.