Världen som vi aldrig har sett den

När det gäller Andreas Gursky är allting stort: ambitionerna, motiven, formatet, briljansen. Det har sagts att han ägnar sig åt konstens motsvarighet till extremsport, med sina fotografier tagna från skenbart omöjliga platser eller helikopter. Likaledes har han kallats globaliseringens dokumenterare. Överallt har han varit, från Nordkoreas slutna massceremonier, Tokyos börs och Bahrains ökenracerbanor till dimhöljda alper och vidsträckta soplandskap.

Då Louisiana visar den tyske mästerfotografen (f 1955) närmar sig bildernas storlek biodukens. Som utställning betraktad är den magnifik. Och rasande snyggt presenterad. Men Gurskys storhet bygger på vida mer än det första intryckets bländverk. Det är sant att storleken spelar viss roll. Som inledande blickfång hänger ett fotografi från en Formel 1-tävling som mäter över fem meter. Men det är i kompositionen, snarare än den monumentala skalan, som Gurskys kännetecken står att finna; det dynamiska förhållandet mellan helhet och detalj, liksom den intensiva koncentration motivet utstrålar. Här pågår en mängd parallella skeenden. Huvudrollen spelar de två team som med minutiös precision servar två tävlingsbilar. Men i periferin drar en rad bifigurer uppmärksamheten till sig. Bakom läktarens panoramafönster följer publiken engagerat arbetet, och nere på banan poserar en kvinna framför tevekameran.

I själva verket gör bildens breda perspektiv och detaljrikedom det omöjligt att i ett ögonkast se den i dess helhet. Just så arbetar Andreas Gursky. Ett av hans mål är att visa verkligheten på ett sätt som vi i verkligheten inte kan se den. Det gör det i sin tur omöjligt att betrakta Gurskys fotografi utan att diskutera fotografiets äkthet.

Själv är han dock ointresserad av denna för fotokonsten så envisa fråga. Som konstnär – inte dokumentärfotograf – har han lov att skildra sitt motiv som han vill, om än hans utgångspunkt är realismen. Med datorns hjälp fogar han sedan ofta ihop flera tagningar av samma motiv, vilket gör det möjligt att kombinera det storslagna perspektivet med den närmre studiens detaljskärpa.

Ur denna kombination uppstår hans konsts magi: han visar världen som vi aldrig sett den. Sällan har jag betraktat fotografi med samma betvingande fascination, som Andreas Gurskys bilder.

Men hans arbete har också en intellektuell kvalitet. Han sätter fokus på vår förmåga att uppfatta omgivningen, perceptionen. Det är ingen slump att många av hans fotografier innehåller människor som själva betraktar något – åskådarna på en modevisning, masspubliken på en rockkonsert eller sportevenemang. Vår egen roll som betraktare speglas av betraktarna i hans bilder.

I Formel 1-bilden är dessutom allt exponerat med ett ljus och dramatik som närmast för tanken till Caravaggio. Gurskys förkärlek för konsthistoriska referenser sträcker sig från romantikens sublima naturskildringar till rytmen i Jackson Pollocks action painting.

Samtidigt finns en kritisk dimension. Det spel mellan detaljer och helhet som är så viktigt för hans motiv, pågår även på ett annat plan. Många av hans bilder skildrar individens förhållande till ett större socialt system. Hur människan – i storstädernas gigantiska bostads-, kontors- och hotellkomplex, vid industrins löpande band, i stormarknadens varugångar – blir till kuggar i ett kollektivt maskineri.

Med skarp blick skildrar han globaliseringens, masskonsumtionens och miljöexploateringens följder. I sin senaste bildsvit får han Bangkoks vattendrag att glimra som skönt abstrakt måleri, medan en närmare blick avslöjar skräpet som flyter på ytan.

Man blir aldrig klar med att betrakta Gurskys fotografi. Däri ligger dess storhet.