2012 – en lågmäld satsning

Wanås år 2012 är en lågmäld historia. Inga spektakulära verk, inga storstilade satsningar som försöker ta ett grepp om vår komplexa samtid. Snarare handlar det om ett långsamt seende, med verk som bokstavligen växer i tystnaden.

Pressvisningen några dagar före vernissagen var en besvikelse, trots Elisabeth Millqvists smittande entusiasm (tillsammans med Mattias Givell utgör hon Wanås ledarduo). Ett par nya installationer, ett filmprogram med indiska konstnärer och en presentation av halmhantverk i experimentell konst- och designtappning. Var och en nog så bra, men utan tillräcklig tyngd att bära hela vägen när det meningsfulla samspelet uteblir.

Det vore nu orätt att avfärda säsongens program, eftersom det som på papperet lovar att bli dess höjdpunkt, fortfarande var osynligt när denna text skrivs. Ja, så mycket synligare ska det inte bli. Men det ska kännas – lukta, närmare bestämt, i hela konsthallen. Norska Sissel Tolaas, som står för årets återblick på en av samlingens konstnärer, har sedan 1990-talets mitt inriktat sig på dofter.

I sitt laboratorium i Berlin har hon samlat dofter i 7 000 lufttäta burkar, och anlitas i sin forskning av både konstinstitutioner och multinationella företag. För Adidas håller hon på att utveckla ett doftprojekt baserat på lukten av David Beckhams fotbollssko – vilken i katalogen sägs påminna om kittosten Limburger. Tanken är att göra en ost av Beckhams fotsvett, syntetiskt återskapad som doft.

Tolaas vill ifrågasätta hur vi förhåller oss till lukt. Minnet av hennes installation på Louisiana sitter ännu i näsborrarna. I projektet ”FEAR of Smell – the Smell of FEAR” samlade hon in svettprover från män som led av svår panikångest. Av lukten framställde hon på kemisk väg en neutral färg, som målades på konstmuseets väggar. Besökarna fick skrapa på väggytan och lukta. En upplevelse så stark att den är svår att beskriva.

I Wanås frågar hon sig hur historien luktade, och återskapar stanken av första världskrigets skyttegravar. Men hon har även samlat in dofter från Mexico Citys skilda stadsdelar – ett mångskiktat projekt som berör frågor som klass, miljö och segregation. Med detta i bakhuvudet är potentialen god att Wanås trots allt bjuder på något fängslande i år.

Vad händer i parken då? Djupt inne i bokskogens grönska har Astrid Svangren skapat en tredimensionell målning – en utmaning med tanke på hennes arbetes skira karaktär. Det lätta och gåtfulla, det lekfulla och poetiska, allt finns där. Fästa i träramar fladdrar spetsmönster, fjädrar och revad plast i vinden. Ett knippe skira associationer och material, transparens och mättade färger, med en titel så sinnrik att den utgör halva konstverket. Ömtålig och flyktig utmanar det den offentliga konstens gängse krav på permanens.

Indiska Srinivasa Prasads ingrepp är mer handgripligt: hans skrivna signatur på det egna språket kannada (talat av 38 miljoner människor i Indien) planterad i form av en slingrande labyrint på sammanlagt 500 meter pilplantor och klematis. Nästa år, då pilen bildar täta bladverk, blir det sannolikt mer fascinerande att följa hur han skriver in sig själv i jorden och historien – och bjuder in besökaren att vandra i hans namn.

Slutligen har Henrik Håkanssons verk ”The Reserve 001” avslutats. För tre år sedan markerade han ett 50 x 50 meter stort område i parken som för all framtid ska lämnas åt sig själv utan mänskligt intrång. Nu har han befäst inhägnaden genom ett högt metallstängsel. En brutal och motsägelsefull markering som lämnar naturen att växa fritt, förbjuden mark för människan.

Till nyheterna hör även konstnären Anna Camners bilderbok ”The Sick Rose”, en fin fortsättning på fjolårets barnboksprojekt. Liksom filmprogrammet med indiska konstnärer äger den en suggestiv skönhet. Under rubriken ”Farmer’s Gold” visas nyskapande halmhantverk med inbjudna hantverkare, konstnärer och formgivare, däribland Jonas Nobel från uppmärksammade designgruppen Uglycute.

Men räcker det? Nej, långt ifrån, med reservation för att Sissel Tolaas lovar starkt. Tidigare års satsningar som Ann Hamiltons magnifika ”Lignum” i Magasinet och utställningen ”Footprints” har gjort förväntningarna på Wanås alltför höga. Kanske är det dags att anpassa dem till en mer realistisk nivå.