Konstvandring med psykologens ögon

Det är en vacker vårdag och psykologerna Jonas Mosskin och Malin Edlund är på Wanås för att bekanta sig med miljön och dra upp riktlinjerna för deras framtida samarbete. Idén är Mosskins.

– Jag var här förra sommaren med min familj och blev jättefascinerad. Det var mitt första besök på Wanås, och fann allt så inbjudande, lättillgängligt och generöst samtidigt som det visades bra konst. Det blev ett passionerat möte. När jag kom hem skrev jag ett brev till Wanås och berättade att jag ville göra psykologer ser på konst just här.

Svaret från Wanås var positivt, och vid minst två tillfällen under sommarens utställning blir det därför psykologtema, först en guidad tur med besökare, senare en inspirationsdag för branschfolk. Idén har han dock praktiserat i sin egen stad, Stockholm, en tid, fast då inom ämnena film och litteratur. Responsen har varit mycket god.

– Mitt huvudområde inom kultur är litteratur, men min tanke om att mötas och prata kring ett verk trodde jag inte skulle fungera kring böcker, jag var rädd att det var för smalt. Därför började jag istället med film, där vi först ser en film ihop och sedan för samtal kring. Efter att jag har sett hur väl det har fungerat började jag med samma koncept om böcker, och intresset är, till min förvåning, stort. Det finns idag ett stort sug efter kunskap.

Det är detta koncept som i sommar ska landa på Wanås. Med sig har han sin psykologkollega Malin Edlund, känd för flera som radiopsykologen efter att ha drivit P1-programmet i tre års tid. Båda ser det stora behovet av att lämna terapirummet, och agera på mer öppna arenor. Dels för att göra psykologin mer synlig, dels för att möta andra människor i nya samtal.

Mosskins erfarenheter efter sina möten med publiken efter en film eller en bok är att det finns nyfikenhet och ett stort engagemang. Diskussionerna blir livliga och givande, där fokus riktas mot personers agerande, relationer och frågor om rätt och fel, ont och gott. Inför det kommande mötet med konstpubliken är både han och Edlund mer undrande; konstverken är ju inte lika konkreta som en film eller roman.

– Konst är mer flytande, mer tillåtande. Det är till exempel inte så tydligt vad ett stort betongblock i skogen betyder, säger Malin Edlund.

– Vår tanke är att göra en gemensam tur ut i parken och stanna framför några utvalda konstverk för att diskutera vad vi får för associationer och vad dessa kan betyda. Antingen blir du berörd av ett konstverk eller inte, och det är intressant att fundera kring varför vi reagerar olika och vilka känslor som aktiveras. Just det att vi inte i grunden är konstmänniskor är intressant, det gör hela mötet mer öppet.

Ett skäl till att Mosskin valde att sjösätta sitt projekt på Wanås var den, som han säger, ”folkbildande atmosfären”. Här tror han sig nå en bredare publik än på ett galleri eller en konsthall i Stockholm, där risken är att mötet, återigen med hans ord, ”blir svårt och elitistiskt”.

Under promenaderna i Wanås har Jonas Mosskin kommit att tänka mycket på speglar. Hur vi som betraktare kan projicera våra känslor och tankar på konstverken, och hur de speglar tillbaka på oss.

För honom och Malin Edlund ligger det också en utmaning i att mäta sitt yrke med konstnärens. Där deras mål är att vara korrekt, neutral och aldrig överglänsa klienten, är konstnärens roll den motsatta, att vara subjektiv fullt ut och ta så mycket plats som möjligt. En intressant clash, som Mosskin formulerar det.

– Men, säger Malin Edlund, även i en terapeutisk relation är det ofta ett rambrott som leder till ett genombrott.