Kristianstads konsthall: Alf Olsson

Kultur Artikeln publicerades

KONST. Den skånska slätten breder ut sig inne i Kristianstads konsthall. I bild efter bild återkommer Alf Olsson (född 1925) till de nyplöjda åkrarna, de gröna fälten och himlens vidsträckta horisont.

En ensam vit skånelänga drar blickarna till sig och påminner om människans närvaro i det öppna landskapet. Men hon finns även där på närmare håll, i de målningar som centreras kring ett allvarsamt ansikte, frammanat med varma färgtoner och varsamma penseldrag.



Liksom landskapsvyerna har dessa porträtt något storslaget och symboliskt över sig.

Snarare än att skildra ett stycke existerande åkermark eller en specifik individ tar Olsson sikte på landskapet och människan i ett större perspektiv, som bärare av olika känslor och föreställningar. Här finns friheten i söderslätts vindsvepta vidder och kärleken till naturens skönhet, men målningarna vittnar även om det tunga arbetet med jorden, ett arbete som konstnären själv är väl bekant med från uppväxten på familjegården i Gärdslöv under 1930- och 40-talet.



När de är som bäst, till exempel i den färgmättade Grå dager (2003) eller det koncentrerade porträttet Man i mörker (2004), säger Alf Olssons bilder något väsentligt och allmängiltigt om människans villkor och landskapets betydelse och karaktär.

Ibland tenderar de emellertid att bli alltför snarlika varandra på ett schablonartat sätt och förlorar därmed något av sin individuella utstrålning, vilket understryks av en bitvis perfektionistisk och därmed också slätstruken behandling av yta och ljus.



För mig är det de målningar som lyser med en spontan känsla och uttryckskraft som förmår beröra bortom den vackra ytan.

Några av mina favoriter (förutom de ovan nämnda) finner jag bland de tidiga verk som visas på utställningen. Kopparsticken och etsningarna från 1950-talet övertygar starkt med sina enkla linjer och kraftfullt tecknade gestalter och landskap. Det var också under dessa år, strax efter utbildningen vid Konsthögskolan i Stockholm, som Alf Olsson utmärkte sig som en talangfull grafiker, och han förblev under många decennier medlem i den omtalade IX-gruppen.

Alldeles extraordinära framstår linoleumsnitten från 1960-talet med sina expressiva, bågnande former och våldsamma laddning, som i serien Van Gogh på slätten I-IV och Brinnande man.

I den sistnämnda bilden märks också det politiska engagemang och den solidaritet med svaga och förtryckta som stundtals satt sitt avtryck i Olssons bildskapande.

Hans konstnärskap präglas i sin helhet av en grundläggande humanism som får flertalet av hans bilder att tala med en lågmäld och insisterande ton, väl värd att lyssna på.

Carolina Söderholm

Konst
Alf Olsson: Kristianstads konsthall, till 22/1 2006