Annons

"Kulturskribenter borde skriva för fler än för sina kollegor"

I förra veckan publicerades två texter om den debatt om kultursidornas innehåll och språk som har vuxit fram. Anita Torstensson reagerar på Elisabet Norins inlägg och menar att det är stor skillnad på hantverkare och kulturskribenter. Norin svarar direkt.
Kultur • Publicerad 29 augusti 2012

Elisabet Norin låter som en kultursnobb (kultursidan, 24/8). Jag kan bara hoppas, att hon inte är det, eftersom hon tydligen ska handleda framtida kulturskribenter in spe.

Liknelsen med snickaren, bagaren och mekanikern haltar. Deras arbetsresultat är inte beroende av att kunden förstår vad de gör. Man anlitar honom/henne oftast på rekommendationer från vänner och bekanta, inte för att hen kan namnet på sina arbetsredskap, utan för att man har blivit övertygad om att hen kan hantera sina verktyg.

Annons

Varför skriver man ut sig i offentligheten ? För vem skriver man?

En (kultur)skribent vill förhoppningsvis förmedla något med sitt skrivande – något mer än sin egen självbild. Kunskap. Åsikter. Idéer. Berättelser och skrönor. Till bok- och tidningsläsare, som förväntar sig bli kulturberikade av skribentens alster. Förhoppningsvis inte bara till kollegor i sin egen krets, utan även till läsare, som inte har betyg i litteraturhistoria eller har deltagit i kurser för kreativt skrivande.

En (kultur)skribents verktyg är orden, hens arbete är att tydliggöra sina (eventuella) tankar. Förmågan att hantera sitt verktyg (ordet, det vill säga det svenska språket) avgör läsbarheten. Facktermer fungerar ibland som dimridåer... det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta...

Den beskrivna fördumningen beror inte enbart på rädsla för att verka ”genuin och kunnig”. Den beror på skrivlättja, en förödande låt-gå-inställning och undermålig undervisning i hantering av det svenska språket. Och en opportunistisk lågprisutgivning.

De genuina och kunniga skribenterna finns, med vilja och förmåga att uttrycka sig, så att folk (= de flesta) förstår och kan ta till sig det skrivna. Med ibland lekfullt och fullödigt språkexperimenterande, som lockar läsarna med sig.

Läsarna kan bara hoppas, att landets kulturredaktioner ska ha råd med deras artiklar och essäer.

Anita Torstensson

Svar direkt

Du läser min text illa: en hantverkare som inte känner till sina yrkesredskap och inte heller hur de används blir inte gammal på marknaden. Likaså skulle det raster som en redaktion består av se till att stoppa skribenter som är dåliga hantverkare. Det är en av de stora skillnaderna mellan traditionella media och exempelvis texter som produceras privat på internet.

Du frågar vem man vänder sig till och varför (jag förmodar att du menar som kulturskribent och inte som författare eller konstnär). De flesta tror att en kulturtext är en varudeklaration. Det är den, men den är så mycket mer.

Annons

Texter på tidningars kultursidor – ofta recensioner – har tre mottagare:

1. den tänkta läsaren av boken eller besökaren,

2. författaren/konstnären/musikern eller

3. konstnären själv och förlaget/konsthallen/arrangören.

Det gör att en god text är något mer komplex än vad man kan tro vid första anblicken. En medveten skribent behöver hålla dessa tre enheter i minnet och själv ha tillräckliga egna kunskaper för att kunna spegla och förmedla ett budskap till de vitt skilda målgrupperna. Det betyder att skribenten behöver ha kunskaper om hela den process som exempelvis en nyutkommen bok är en del av, hela branschen, och kunna använda ett adekvat språk, ett fackspråk som inom vilket yrkesområde som helst samt en pedagogisk förmåga.

Att skriva om konstarterna är ett stort ansvar, det ställer krav på mina kunskaper och förståelse, på att jag har goda språkliga verktyg och ett lyssnande och tolkande förhållningssätt. Jag tar tillbaka att erfarenhet och kunnande är oönskat. Jag säger istället att det är föraktat.

Kalla mig gärna kultursnobb om det betyder att jag är en person som står för klarhet, kunnande, erfarenhet, inkännande tolkning och ”fullödigt språkexperimenterande som lockar läsarna med sig”.

Elisabet Norin

Mikael Hallqvist
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons