Kungar över land och rike

Kultur Artikeln publicerades

Genren på Thomas Deutgensbok om Kristianstadssönerna Lasse Stefanz är mer svårdefinerad än vad man först kan tro.

I slutänden lutar det åt att klassa den som ett fylligt reportage med generöst intervjumaterial och lyxiga bilder av både samtida och historisk karaktär. Någon direkt kritisk genomlysning av fenomenet Lasse Stefanz är det inte fråga om. Samtidigt är det uppenbart att det aldrig har varit författarens ärende - det här är en summering och sammanfattning av (och fortsättning på) ett exceptionellt bands karriär, där alla medlemmarna får komma till tals.

Fakta- och informationsmässigt är boken intressant för den som är oinvigd i bandets universum. Fokus ligger på den arketypiska, men likafullt unika, berättelsen om hur ett gäng ynglingar med stora musikaliska ambitioner tar sig från inget till allt. I det här fallet från Lasse Stefans till Lasse Stefanz - s blev ett z inför en spelning på Sommarlust i Kristianstad i början på sjuttiotalet, då arrangören fick slut på s till skylten utanför folkparken och därför skarvade till det med ett z på slutet.

I boken åker Thomas Deutgen turnébuss, gör kronologisk karriärgenomgång, åker Finlandsfärja med fanatiska fans, tecknar individuella porträtt på medlemmarna och plitar dit faktarutor i marginalerna. Han skriver sakligt berättande, knappast märkvärdigt, men i framför allt de inledande avsnitten, där han följer med bandet på turné som en observant fluga på väggen, fångar han med fin närvaro och miljökänsla de krassa förutsättningarna för större delen av Lasse Stefanz verklighet: att mellan frukoststopp på vägkrogar vid okristliga tidpunkter och uppackning av två tons utrustning inför gigen (som ett anställt crew dock tar hand om) försöka slagga i turnébussens bäddar.

De fyra timmarna i scenens rampljus är bara en försvinnande liten del i Lasse Stefanz universum: den lilla, men fullständigt livsnödvändiga, belöningen innan bussen rullar i väg igen.

Hur definierar man Lasse Stefanz?Varför är de så stora? Förutom att de uppenbarligen går att dansa till, så talar vissa fans i rent musikterapeutiska termer - att de mår bättre rent allmänt av gruppens musik, att de lyfts upp ur mörka hålor med hjälp av deras låtar. Uttalanden som dessa kopplas inte sällan just samman med stora och folkkära artister. Dessutom brukar dylika artister även ägna mycket tid åt sin fanskara. Visserligen är fan-arbetet a och o i vilken rutinartad handbok som helst för den aspirerande artisten (numera predikas det främst viral spridning), men för Lasse Stefanz är det tydligt att kontakten med fansen är mycket uppskattad och ärligt menad.

Den främsta förklaringen till Lasse Stefanz svårslagna status på musikscenen är kanske att de varit extremt envisa och metodiska. Alltifrån de minutiösa studierna av de stora förebilderna Flamingokvintettens ljusrigg i slutet av 1960-talet, till dagens systematiska urval av vilka låtar som ska hamna på nästa skiva (bandet poängsätter först de låtar som skickas till dem, sedan testspelas de som passerar nålsögat inför publik innan det eventuellt blir aktuellt att ägna dem cd-utrymme).

Oavsett om man tar i dansbandsmusik med tång, eller inte alls, så är det bara att plocka av sig cowboyhatten och se på Lasse Stefanz som ett lysande exempel på hur man får ett band att fungera - och hålla.