Lars Norén vill skydda gåtan om livet - och döden

Kultur Artikeln publicerades
Lars Norén är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker.
Foto: Bobo Ericzen
Lars Norén är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker.

I ”Fragment II” skriver Lars Norén livfullt om hur det är att befinna sig närmare döden. Thomas Kjellgren läser en författare som inte främst söker förklaringar utan som vill skydda gåtan – om livet och döden.

Fragment II

Genre: Lyrik/Aforismer

Författare: Lars Norén

Förlag: Albert Bonniers

Visst kan man betrakta Lars Noréns ”Fragment II” som ett lyriskt bokslut. Men i samma andetag som man konstaterar detta inser man – och det här är så typiskt för det motsägelsefulla hos honom – att vi också erbjuds helt nya färdvägar in i både välkända och okända existentiella landskap.

Med ”Fragment II” kastas vi tillbaka mot hans poesis och biografis urkällor. Samma intensiva sökarljus som en gång svepte över de framvällande textsjoken i tidiga böcker som ”Skizz”, ”Encyklopedi” och ”Stupor” mejslar nu fram dessa sena aforistiska ”skulpturer”.

För det är faktiskt just så fragmenten framträder på boksidorna i denna vita, kvadratiska blockbok: som skulpturala ordkedjor som omväxlande glest och förtätat placerats ut över boksidorna och som därmed genast också ger läsningen en specifik rytm.

Att läsa Norén är att acceptera det processartade, det oavslutade och det ofärdigt prövade: ”Det viktigaste i mitt liv har varit det oavslutade, det flyktiga, tillfälliga – allt det som jag varit medveten om utan att jag har lagt märke till det”.

Tematiken känner vi igen: språket som ständigt formulerar och utmanar det egna, skrivande jaget. Livet och döden i sina växlingsrika sammanflätningar. Modern är lika närvarande som de norénska ledstjärnorna: Celan, Beckett, Simone Weil. Men andra lyser inte lika klart längre: Heidegger och Cioran sätts under en mer kritisk lupp.

”Jag är närmare döden”, konstaterar Norén och denna insikt genomsyrar hela boken. Men samtidigt står livets alla slussportar vidöppna. Även om döden äter upp en allt större del av hans tillvaro så ”ter den sig inte större än tidigare, förblir halvfärdig mellan avskapelse och uppskov”. Till just detta tillstånd har Nóren ofta återkommit, i bland annat Dagböckerna.

Som alltid hos Norén varvas det högupplösta med det suddiga. Stundtals slår han onödigt triviala dubbelknutar på sina filosofiska aforismer och religionskritiken fäktar uddlöst. Trots att texterna sällan blir längre än tre rader så rymmer de ändå mycket av vardagligt bråte. Material som Norén uppenbarligen behöver för att kunna tända sina eldar, så att han kan skriva sig vidare mot de tillstånd där språkets gränser vittnar om det ”outsägliga”. Eller är detta friheten?: ”Ibland är jag fullkomligt fri i min inre fångenskap”.

Fragment som försöker fånga in det oavslutades helhet. I den paradoxen skriver Norén vidare. En process där varje ny bok både utvidgar och reducerar de tidigare. Störst lyskraft får författarskapet kanske när han skriver: ”Jag vill inte finna förklaringar – jag vill skydda gåtan”.