Lena Einhorn berättar om kärlek, kemi och tragedi
Det var en tid av oändlig optimism. Tilltron till allt gott som människan kunde göra var enorm. Med hjälp av vetenskaperna skulle hon äntligen frigöra sig från svält och andra umbäranden. Och kulturen, den tyska kulturmannens bildning och sunda värderingar, stod som en garant så att Västerlandets väg anlades mot en lycklig framtid. Så blev det inte. Allt störtades ner i en avgrund, det första världskriget.
Lena Einhorn berättar i ”Geniet från Breslau” om Fritz Haber och Clara Immerwahr, två öden som under 1800-talets slut förenades i kärlek till varandra och vetenskapen. Fritz Haber var kemist. Långt senare skulle han få Nobelpriset för upptäckter som gjorde konstgödsel möjligt. Även Clara Immerwahr var kemist. Kärleken till vetenskapen gav henne mod att revoltera mot de rigida patriarkala strukturerna i dåtidens Tyskland. Det fungerade bra ända tills äktenskapets bojor satte stopp.
Läsaren får möta två liv präglade av kamp. Båda var av judisk börd. Lena Einhorn synliggör rättframt de karriärhinder som följde med det. Hon visar på ett inlevelsefullt och trovärdigt vis inte minst Fritz Habers frustration då han allt som oftast förbises i konkurrensen om forskartjänster, trots tydlig vetenskaplig överlägsenhet. I ett desperat försök att slippa diskrimineringen konverterar han till protestantismen. Det är i hans exempel svårt att inte läsa in de namnbytarstrategier som vi kan se i vår egen tid.
Clara Immerwahrs kamp var dubbelt så hård. Och någon möjlighet att konvertera bort kvinnans öde gavs förstås inte. Även hennes liv skildras trovärdigt. Vi får följa det från ungdomsårens passionerade förälskelse i kunskap, en förälskelse som gav mod och som kunde försätta berg, för att sedan få se hur det långsamt kvävs till döds av en man som lovade jämlikhetens frihet men förvandlades till en boja av järn. För varje av hans steg uppåt sänker bojan henne allt djupare ner i desperation.
”Det är ett digert källmaterial som Lena Einhorn har satt sig in. Och på ett innehållsligt plan är romanen väldigt intressant.”
Men det är inte enbart dessa två livsöden som skildras i ”Geniet från Breslau”. Romanen visar även hur en kultur, en epok, långsamt rör sig mot undergången. Varje steg uppför militarismens allt högre höjder är ett steg närmare avgrunden. Det civilisationskritiska stråket är ett av romanens mest intressanta. Som när Fritz Haber i sin iver att få vara en naturlig del av den tyska patriotismen sätter kemin i krigstjänst, för den goda sakens och för civilisationens skull. Då är en total moralisk kollaps oundviklig. Tragedin likaså.
Det är ett digert källmaterial som Lena Einhorn har satt sig in. Och på ett innehållsligt plan är romanen väldigt intressant. Samtidigt tränger sig researchen ibland in mellan själva berättelsen och läsaren. Exempelvis får onödigt långa redogörelser av olika experiment företräde framför hur personerna förhåller sig till varandra, deras relationer. Dessutom drivs berättandet ofta av ledande frågor istället för att skeenden tillåts gestalta, i egen kraft. Det gör att texten kan uppfattas som en aning ytlig, skriven mer utanpå händelserna än inifrån dem.
