Lena Kvist: ”Vardagar 2” är 671 irriterande magnetiska sidor

bokrecension Artikeln publicerades
Sveriges tjurigaste man? Ulf Lundell, 69, går till botten med allt.
Foto: W&W
Sveriges tjurigaste man? Ulf Lundell, 69, går till botten med allt.

Man måste ändå ge upp inför Ulf Lundell – han är bra. Recensenten Lena Kvist räknar med att få sitt omdöme ifrågasatt igen, när hon gillar Sveriges tjurigaste man.

Vardagar 2

Författare: Ulf Lundell

Förlag: Wahlström & Widstrand

Jag har varit recensent i över 20 år nu. Jag har skrivit onödigt positivt om lättglömda deckare, delat ut Sveriges största litterära debutantpris till mycket – mycket! – svårbegriplig lyrik och hyllat konstverk som bestått av små luftkapslar eller ruttnande köttben.

Men aldrig, aldrig, har mitt konstnärliga omdöme blivit så ifrågasatt som när jag skrivit positivt om Ulf Lundell.

Så watch out och vässa insändarpennorna, nu kör vi igen.

Boken är sjukt irriterande men också magnetisk på det där kompromisslöst lundellska sättet. Han kan skriva.

Inte för att ”Vardagar 2” är ett alldeles helgjutet verk. Boken är sjukt irriterande men också magnetisk på det där kompromisslöst lundellska sättet. Han kan skriva.

Ulf Lundells hjärna var ett socialamedier-flöde långt innan internet uppfanns, och precis som med människoliven på instagram eller facebook är det valda delar som träder fram i offentligheten. Fast i Ulf Lundells värld är det valda inte glättigt. Tvärtom är dagboken som motsatsen till ett samtida instagramliv. Ensamt, tjurigt, naket på riktigt.

Dagbokstexten i ”Vardagar 2” pågår i 671 sidor.

Den börjar den 13 januari 2018.

Ulf Lundell är skild från tredje frun ”S”, sedan ett litet tag tillbaka. Han dricker en del igen. Han åker ofta till Coop och köper färdigrätter. Den vegetariska lasagnen är god. Ibland åker han in till Kristianstad, det händer till och med att han lämnar Skåne för platser som Stockholm eller Göteborg. Men mest är han hemma utanför Kivik på Österlen och tittar på tv, lyssnar på radio, läser tidningar, läser böcker, tittar på fåglar, försöker få en hel natts sömn eller åtminstone somna om.

Det finns rätt mycket man undrar när man läser ”Vardagar 2”. Kommer Ulf Lundell till exempel att få användning för den dyra viagran (med hållbarhet till mars 2022) som han investerar i utan att ha någon ny kvinna? Och hur kommer han att fira jul, där han sitter i sin ensamma skånska boning, med självmördarväder utanför knuten?

Å, det skulle vara så lätt att avfärda Ulf Lundell totalt.

På många sätt är det öppet mål.

Han tycker till exempel att Maria Sveland är irriterande när hon kritiserar introverta snubbar ”Vad fan har hon med det att göra?”. Men halva Ulf Lundells bok bygger ju på att han ogenerat kritiserar saker som han inte har det minsta med att göra: Robyn, Avicii, den hyllade unga författaren Johanna Frid. Frid dessutom med orden ”Same same but same / Blir det såhär hela vägen ut begriper jag inte / varför den här boken toppar recensionslistor”. Tja, en och annan kommer ju att skriva ungefär så om Ulf Lundells eget epos.

”Vardagar 2” är ofta rolig. Ibland ofrivilligt, som i dissandet av Sveland och Frid.

Lika ofta avsiktligt, Ulf Lundell har humorn kvar. Han skriver ”Framtida generation: Vadå Lundell? Du menar Jocki? / Nej, han som sjöng, skrev? / Vem? / Öppna landskap. / Va?”

Någon – ”Sara på förlaget”? – borde säga till Lundell strängt att sluta skriva om Trump, sport eller snabbkommentera nyheter som redan är gamla när boken trycks. Dessutom är det oschyst att kommentera sexighet när någon som Mia Skäringer står på scenen för att välta patriarkatet. Jag tror inte Ulf Lundell själv fattar hur dåligt det är, 1979 hade det varit en helt normal sak att skriva men 2019 blir han en gubbe som försöker förminska en yngre framgångsrik kvinna genom att ta sig rätten att bedöma hennes ben.

Ja, tiden går. En succébok som ”Jack” sålde 200 000 ex när den kom på 1970-talet, medan en succébok som ”Vardagar”, föregångaren till ”Vardagar 2” säljer 16 000 ex 2018. Världen kretsar inte kring romaner på samma sätt längre och Lundell nummer ett heter Jockiboi.

I dagboken framtonar en 69-årig man som är djupt ensam, trots att han har barn och barnbarn.

Det är när texten handlar om Ulf Lundell själv och åldrandet som texten bränner. Det blir smärtsamt.

I dagboken framtonar en 69-årig man som är djupt ensam, trots att han har barn och barnbarn. Barnen får nästan ingen plats i dagboken.

Och kring jul: Ulf Lundell får ett julkort, en bild av äldste sonen med dotter. ”Det högg”.

I samma veva ser han en okänd kvinna i 35-årsåldern i mataffären. Kvinnan får många dagboksrader, hon genererar nämligen en elektrisk känsla hos Ulf Lundell redan när hon sträcker sig efter de vegetariska alternativen – och sedan kommer hon fram och säger att hon läser ”Vardagar”, boken från förra året!

Å, det skulle vara så lätt att avfärda Ulf Lundell totalt.

På många sätt är han något av en mardröm.

Som livsstilsförebild, till exempel. Men texten: den glöder fortfarande.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.