Ljudets vågor förenar

Kultur
Foto:
Foto:

Per Svenssons och Leif Elggrens ”Inre röster” vill greppa allt, från mikro till makro. Carolina Söderholm ser en krävande, men framförallt stark utställning på Kristianstads konsthall.

Artikeln publicerades 18 april 2011.

Det är en utmaning att närma sig Leif Elggrens och Per Svenssons utställning. Jag vadar genom teknologi, mystik och vetenskap. Lyssnar till kroppens dånande susningar. Smakar på ordet alkemi. Bland kablar och högtalare pågår sällsamma experiment.

”Inre röster”, kallar de presentationen på Kristianstads konsthall. Men resultatet är inte introvert. Snarare blir det tydligt hur allt hör samman. Mikrokosmos och makrokosmos. Cellen och rymden. Skramlande konservburkar och sårbar mänsklighet. Alltsammans kopplat till en skarp samhällskritik.

Framför allt är det en stark utställning. Men krävande. Här möts två konstnärskap, pionjärer inom fältet. Sedan 1970-talet har Leif Elggren vidgat gränserna för ljudkonst, videokonst och performance inom den svenska konstscenen. Per Svensson, generationen yngre, har konsekvent följt sin egen linje, dragen mellan enheter som ljud, materia och utopi.

Men vi kan börja i utställningens svarta kub, som utstrålar en obeveklig dragningskraft. Sittande inuti den hör jag blodet rusa genom ådrorna. I hörlurarna knastrar ljudet av två kroppar. Hjärtats bultande följt av paus och pulsens skenande crescendo. Med mikrofoner fästa mot huden stängde Elggren och Svensson in sig i det tysta rummet på Chalmers Tekniska högskola. Sedan skickade de materialet till ljudforskaren Michael Esposito i Chicago – som filtrerade fram ”meddelanden” från en annan del av vår mänskliga verklighet och natur. Det låter mystiskt, och det är det. En av Leif Elggrens andliga fränder är den svenske 1700-tals spiritualisten Emanuel Swedenborg, världsberömd för sina skrifter om kontakter med andra världar, undermedvetna och hinsides.

Å ena sidan den egna kroppens ljud och tillstånd, å andra sidan viljan att överskrida individualismen och bli en del av världsrymdens allt.

En talande teckning av Per Svensson konstaterar likheten mellan jordskorpans veckning och den mänskliga hjärtfrekvensens EKG.

”Fysiologiska frekvenser” är också namnet på en svit teckningar av Elggren, som med darriga linjer och oroande humor ringar in människans sociala existens. Och jag tänker att spännande nog, bland all avancerad utrustning och installationer, hör teckningarna till utställningens mest uttrycksfulla verk.

Fast här finns fler dimensioner. Det är det som gör det verkligt intressant. Som Per Svenssons arbete att närma sig den moderna civilisationens misslyckanden. Envist gör han motstånd mot maktmissbruk, förtryck, miljöförstöring.

Delvis handlar det om konstens möjligheter som förutsättningslöst forskningsfält. Om att ta ordet alkemi i munnen, med dess löfte om magi, energi och förvandling. Enligt Nationalencyklopedins definition: ”läran om materien byggd på filosofisk spekulation, magi och mysticism...”

Vad Svensson, som jag förstår det, vill forma är en ny och kreativ alkemi. En alkemi där man inte – i Strindbergs fåfänga anda – jagar förmågan att framställa guld, utan kärlek till livet.

Slutligen ser jag vad som förenar. I kasten mellan brusande teknologi och pulserande, mänskliga kroppar sträcker sig ljudets mekaniska vågor. De förbinder oss inte bara med ett här och ett nu, utan också med varandra och världen.