Lockande gränsland

Kultur Artikeln publicerades

Mötet mellan de båda Öskg-medlemmarna Malin Schönbeck och Kjell Åström fungerar väl. Det menar konstskribent Simon Berg, som ser två skilda uttryck som lyfter varandra.

Konst
Malin Schönbeck & Kjell Åström. Tomelilla konsthall, till 4/5

På Tomelilla konsthall visas just nu konst av två medlemmar från Östra Skånes Konstnärgille. Malin Schönbeck och Kjell Åström arbetar med helt olika material och använder sig också av utställningsrummet på olika sätt. Målningarna med de skärvliknande färgfälten och de mjuka textilverken blir ett intressant komplement till varandra. Båda har de ett sammanhängande och säkert formspråk som vittnar om flitighet och strävsamhet i deras konstnärskap.

Schönbecks verk befinner sigi ett lockande gränsland. Textilobjekten för tankarna till bland annat djurriket och förstorade inre organ. Betraktaren kan möta former som påminner om kokonger, hjärnor och uppförstorade inälvor.

På något sätt lyckas hon förena det mjuka och rara med ett mörkt och tyst hot. Ibland förmedlar också verken något barockt och ödmjukt. Dessa motpoler laddar verken och fängslar betraktaren.

Upplevelsen förstärks av de platser hon valt i rummet. Ett rosafärgat verk är placerat uppe i ett hörn. Dessa mycket enkla medel förtätar och gör verket spännande när platsen blir en del av uttrycket. Trots detta får man känslan av att utställningsrummet ibland inte riktigt räcker till.

Efter att ha mött några av hennes objekt på Tjörnedala konsthall i somras, där hon på ett otroligt sätt i all enkelhet lyckades förena platsen med verken, skulle det vara intressant att möta hennes verk utanför utställningsrummets vita kub.

Trädet är utgångspunktenoch inspirationen i Åströms målningar. Barken, stammen, grenarna och blommorna blir till abstrakta och högst personliga tolkningar på duken. Hans hängivenhet till motivet och temat känns övertygande och självklart.

Åström delar sitt förhållningssätt till formerna med bland annat Annette Senneby och Karin Granqvist. Alla strävar de mot en formernas frihet på ett känsligt och lekfullt sätt. Trots att hans skapande inte har samma spänst och djärvhet som hans kvinnliga kollegor, blir det aldrig tråkigt och förutsägbart.

I Kjell Åströms avskaladeoch förenklade målningar blir den vita bakgrunden till en slags tomhet där färgfälten och formerna verkar. Han utnyttjar den vita bakgrunden på ett fängslande sätt.

I formernas relation till varandra förstärks mellanrummets betydelse. Formerna påminner om skärvor och pusselbitar som bildar fasta punkter för betraktaren.