Malmö Dockteater: "Automata"

Dockteater ,
Malmö Dockteaters Erik Holmström berättar i programbladet om sitt stora intresse för scenografi. Han säger: "På ett sätt stör en dramatisk handling mig när jag ska betrakta scenografin." I "Automata" är det Maja Kall som är scenograf.
Foto:
Malmö Dockteaters Erik Holmström berättar i programbladet om sitt stora intresse för scenografi. Han säger: "På ett sätt stör en dramatisk handling mig när jag ska betrakta scenografin." I "Automata" är det Maja Kall som är scenograf.
Foto:
Malmö Dockteaters Erik Holmström berättar i programbladet om sitt stora intresse för scenografi. Han säger: "På ett sätt stör en dramatisk handling mig när jag ska betrakta scenografin." I "Automata" är det Maja Kall som är scenograf.
Foto:
Malmö Dockteaters Erik Holmström berättar i programbladet om sitt stora intresse för scenografi. Han säger: "På ett sätt stör en dramatisk handling mig när jag ska betrakta scenografin." I "Automata" är det Maja Kall som är scenograf.
Foto:

I Malmö Dockteaters "Automata" är det maskiner som står i fokus, inte dockor, människor eller handling. Kulturredaktören Sune Johannesson ser en tom föreställning rik på innehåll.

"Automata"

Regi:

Erik Holmström

Scenografi:

Maja Kall

Musik:

Dror Feiler

Med:

Malmö Dockteater i samarbete med Orionteatern. Premiären i Stockholm var i våras, i måndags (28/8) hölls premiären på Malmö Dockteaters scen i Malmö. Spelas till 21 september.

Artikeln publicerades 30 augusti 2017.

En gång för flera år sedan gjorde jag en blank kultursida. Meningen var att sidan skulle vara signerad med en namnteckning, men något gick fel och sidan trycktes därför tom.

Personalen i tryckeriet ringde nattredaktionen och informerade om att en sida i den tidning de just skulle börja trycka var blank. Vad göra? undrade de. ”Inget”, blev svaret, ”det är kultur.”

Efter måndagens premiär av ”Automata” dyker plötsligt detta minne upp, för här handlar det om en föreställning utan skådespelare och handling. Fem vita ihåliga träramar svävar i luften, höjs och sänks till blandat muller. En mobilliknande Siri-röst informerar lite kort om inledning, upptrappning och slutet.

Om det är knappt och tomt på scenen i Malmö Dockteaters garagescen i Sofielund-området är programbladet desto fylligare med tankar. Mycket bra och intressant, men samtidigt rätt komiskt att det gruppen vågar testa på scen – närma sig tomheten – vågar de inte göra fullt ut. Istället ges i texthäftet en mängd bakgrundsmaterial och relevanta frågeställningar, som en pro- eller epilog (jag rekommenderar det sistnämnda) till det vi får se.

Även om ”Automatas” initiativtagare och regissör Erik Holmström säger sig inte vilja förmedla ett särskilt budskap är det ändå så att en pjäs som utges för att sakna handling och skådespelare också bär på budskap, lika självklart som en tom kultursida är en... kultursida.

”Automata” rymmer en mängd intressanta trådar att dra vidare i; om robotarnas och maskinernas växande roll i det framtida samhället, om synliga och osynliga budskap, om publikens tolkningsfrihet, om den experimentella scenkonstens historia...

Men är det en bra föreställning? Absolut.

Visst är det en aning enahanda att under en dryg timme titta på dessa träramars långsamma rörelser, och blir det en uppföljare om något år står jag nog över. Men som experiment är det värdefull scenkonst, med flera kvaliteter.

Som den oerhört snygga scenografin, full av tomhet att placera sina egna känslor och tankar i. Som den elektroniska musiken av tonsättaren och konstnären Dror Feiler, förträfflig i detta sammanhang – den mullrar mörkt, piper ljust, kvittrar likt fåglar och stökar oroligt. Som det så centrala ljuset, med flera skiftningar och överraskande effekter i slutet.

Det bästa är ändå synligheten. De arbetande maskinerna står där i det öppna rummet, med sina kablar och svävande vikter som höjs och sänks efter hur de fem vita ramarna förflyttas i olika riktningar. Inget är dolt, det jag ser är det jag ser. Eller. Tänk om det är det jag inte ser som är det viktiga?

Malmö Dockteater refererar i programmet till konstnären Malevitj, som reducerade sitt uttryck till en form eller färg.

Hur gick det? Strålande, hans verk har tagit plats i konsthistorien och dess frågor är så här hundra år senare fortfarande relevanta. Men de historiska kopplingarna är ännu flera, med Dada och Samuel Beckett som två stora välkända exempel.

”Automata” är en rik föreställning och visar hur viktigt det är att kulturen är i rörelse och fortsätter våga utmana.