Malmö Opera: "Lakmé"

Opera ,
I titelrollen som Lakmé ses Svetlana Moskalenko. Taras Shtonda agerar Nilakantha.
Foto:
Gérald (Leonardo Ferrando) i "Lakmé"
Foto:

Operan "Lakmé" från slutet av 1800-talet har två musikaliska inslag som tillhör operahistoriens pärlor. Men hur är operan som helhet? Bättre musikaliskt än dramatiskt, anser kulturjournalisten Martin Lagerholm som såg helgens premiär i Malmö.

"Lakmé"

Av:

Léo Delibes

Regi:

Nicola Raab

Scenograf:

Anne Marie Legenstein

Kostym & mask:

Gesine Völlm

Med:

Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Taras Shtondo, Matilda Paulsson med flera. Malmö Operaorkester med dirigent Philippe Auguin

Premiär på Malmö Opera

i lördags, 7/10. Spelas till 12/11

Léo Delibes ”Lakmé” (1883) hör, i likhet med exempelvis landsmannen Offenbachs samtida ”Hoffmanns äventyr”, till den typen av opera som är relativt okänd i de breda lagren, men som innehåller musikaliska inslag som var och en av oss – medvetet eller omedvetet – garanterat känner igen.

Från den förstnämnda har man i olika sammanhang (inte minst i reklamfilmer) hört snuttar av både den sylfidiskt vackra "Blomsterduetten" och den fantastiska "Klockarian".

På Malmö Operas scen står Svetlana Moskalenko som brahminprästen Nilakanthas (Taras Shtonda) avgudade dotter Lakmé och Matilda Paulsson som hennes väninna Mallika i templets heliga trädgård och drömmer sig bort genom att sjunga nämnda duett. Trädgården är förbjuden mark för utlänningar, särskilt för brahminens svurna fiender, de brittiska kolonialherrarna.

Med risk för sitt liv trotsar dock den betagne engelske officeren Gérald (Leonardo Ferrando) förbudet och uppvaktar Lakmé, varpå ljuv musik uppstår. Och då menar jag verkligen ljuv och sagolikt vacker musik!

”Lakmé” är genomsyrad av den tidens exotism, av indiskt folkmyller, präster och pagoder, lotusblad och dödligt giftiga växter och, förstås, den omöjliga, förbjudna och fatala kärleken mellan kolonisatör och koloniserad. Men så bygger också operan på den esoteriske ökenresenären, sjöofficeren och mystikern Pierre Lotis självbiografiska roman ”Rarahu” och Théodore Pavies berättelse ”Les babouches du brahmane” (Brahminens tofflor).

I grunden är det en rätt hopplös historia att gestalta och förhålla sig till idag, men den rikhaltiga musiken måste ju spelas!

Det tysk-österrikiska produktionsteamet – Nicola Raab (regi), Anne Marie Legenstein (scenografi), Gesine Völlm (kostym) och Martin Eidenberger (videodesign) – har gjort det väl enda möjliga: helt enkelt iscensatt en orientalisk saga i gränslandet mellan poetisk dröm och prosaisk verklighet.

Men trots inslag som upplivande masscener med kören som färgrik lokalbefolkning och Eidenbergers vackert blomsterslingrande videoprojektioner längs tempelpelarna, känns uppsättningen rent dramatiskt märkligt stum och långrandig. Det tänder liksom aldrig riktigt till mellan text och regi.

Nej, det här är huvudsakligen en rent musikalisk triumf. Ryska titelrollsinnehaverskan Moskalenko är en tekniskt fulländad koloratursopran, ensam värd ett operabesök. Hennes motspelare Ferrando har tidigare på Malmö Opera visat sig vara en förträfflig hjältetenor (i Rossinis ”Greve Ory”), men slirar här en smula under de litet mer krävande skalsprången, även om han rent spelmässigt sätter sin roll som förtrollad drömmare.

Men framför allt: meriterade fransmannen Philippe Auguin lyckas från dirigentpulten genomgående locka fram Delibes melodiska skönhet sinnrika instrumentation ur den taggade operaorkestern.