Mänskliga spår i mörka städer

Kultur
Foto:

Lisa D Manners målningar är lika mörka som suggestiva. Konstskribent Carolina Söderholm ser tomma städer med spår av människor, men lämnar Kristianstads konsthall med en fråga: vilken väg väljer Manner efter detta?

Artikeln publicerades 15 april 2013.

Konst
Lisa D manner. Visas på Kristianstads konsthall till 26/5

Lisa Manner bygger vindlande stadsrum i sin konst. Torn, viadukter och fasader skjuter upp i höjden. Balanserande på berg av sopor och ruiner avtecknar sig lyftkranarnas silhuett mot horisonten. Det är en civilisation i rörelse, men bakgrunden är svart. Medan de tomma stolarna sprids över piazzor och salonger sträcker sig parabolerna mot en nattlig himmel. Det förefaller högst troligt att den värld hon skildrar rör sig mot sin egen undergång.

Som måleri betraktat är det dock alltför magnifikt för att vara dystert. Om man följt Manners konst under de senare åren, allt sedan debuten på skånsk hemmaplan efter Umeå konsthögskola, är det en välbekant värld som breder ut sig på Kristianstads konsthall.

Här väntarkanske inte så många nykomlingar som goda återseenden. Vad som framför allt blir tydligt är att Manners måleri bär, även för en större presentation. Klokt nog har konsthallens vida rymd öppnats helt, vilket ger tyngd åt målningarnas skala. Nu möts de som vore de delar av en pågående svit. Överallt dessa spår av människans febrila liv, där städerna utgör sina egna både glupska och vacklande organismer.

Förförelsen i myllret av detaljer är stark. Det är inte märkligt att hon håller renässansmålaren Hieronymous Bosch som en av sina förebilder. Hans vidunderliga visioner, till brädden fyllda av helvetets och lustgårdens varelser och orgier, täcker dukarna på ett liknande sätt. Som hälsning öppnar hon i ett par av sina målningar fönstret mot hans eggande bildvärld.

Men jag kaninte låta bli att röra mig vidare genom konsthistorien. Liksom den raffinerade art decon, med en släng av Wienerskolans eleganta formspråk och Gustaf Klimt, håller hon färgskalan i svart och vitt, där ockran etsar sig likt rost över huskroppar och paviljonger. Visuellt är det frestande som engelsk konfekt, med sina accenter i rosa och turkos, fastän hon skickligt håller stången mot ytligt bländverk. Bakom de näpna möblemangen och pariserhjulen väntar travar av oljefat och slängda datorer. I konturerna för de scener hon målar upp finns en dov underström av kritik mot det samhälle som redan har allt, men maniskt fortsätter att konsumera och kassera. Nog är det fint så. Samtidigt kan jag känna en viss mättnad. Lisa Manner har funnit sitt tema och språk, som hon också förmår variera. Men vad ska hända härnäst? Tiden framstår mogen för utveckling.

Här finns ettpar målningar som möjligen visar vägen. ”Avalanche” är ett av de senaste verken, färdigställt i år. Och här mörknar det betänkligt. Om det tidigare, trots svärtan, funnits ett närmast muntert ordnande, en lustfylld lek med former, mönster och symboler, så är varje skymt av lättsinne nu bortsopad. Välkommen till underjorden, ett förött landskap där sotet regnar från en blygrå himmel. I dunklet kan man skönja ristade skelett av hus, kranar, vägsystem och tunnlar. De vita färgfläckar som flyter över bråddjupet erbjuder varken skydd eller flyktväg. Det är nu inte bara motivet som lämnat det välkändas sfär, även måleriet har här fått en tyngre och råare kraft.

Men en förändringeller nyorientering behöver inte enbart innebära en nedstigning i dödsriket. För den lilla målningen ”Entry” utförd på plexiglas, är anslaget ett annat. Som genomlyst av eftermiddagssolens varma ljus tecknar Manner ett utsnitt av en fasad där en målerisk värld antyds. Här finns en alternativ riktning, som hon den senaste tiden även parallellt provat. När hon nu i Kristianstad så snyggt samlat sitt arbete till ett starkt panorama, är det dessa två spår som jag är nyfiken på att se hur hon framöver ska följa.