Marmot, Michael: "Statussyndromet"

Ny bok

Michael Marmot:

"Statussyndromet"

Övers. Göran Grip

(Natur och Kultur)

Michael Marmot har totat ihop en bok, "Statussyndromet". Han är läkare, professor i epidemiologi och folkhälsa i London, därtill ordförande i WHO: s globala kommission om hälsans sociala bestämningsfaktorer.

En betydande makthavare, kort sagt. För att vara en sådan tänker och skriver han ovanligt fördoms- och chosefritt. Lämpligast liknas Marmot vid en kombination av underhållande föreläsare och anständig (vänster) liberal.

Samtidigt vidarebefordrar han med den präktigt demokratiske högtidstalarens stadigt vänliga stämma den sorts solidaritetspräglade och till intet förpliktande slutsatser som får den jämlikhetssträvande och därmed frustrerade läsaren att vilja sparka honom på smalbenen.

Annorlunda uttryckt har jag sällan läst så många intressanta och vetenskapligt belagda boksidor (400!) som samtidigt haft så lite att säga.

Marmot kombinerar medicinska och samhälleliga rön – och aktiverar hela spektret mellan arv och miljö – på ett förförande och taktiskt blankt vis. Problemet är att han inte landar i något mera uppseendeväckande än vad som väl rimligen måste kallas allmängods: (framgångs) rika och välutbildade människor lever längre och bättre än underordnade, outbildade och fattiga.

Varför? Därför att de har större kontroll, bättre överblick, mera självbestämmande, makt och delaktighet.

Eureka!

Och sedan, när problemen och orättvisorna lokaliserats? Då tar Marmot en ny vända i talarstolen. Applåder, men inga sparkar på smalbenen. För det finns ingen anledning att tycka illa om honom. Kanske, när allt kommer omkring, ingen större anledning att lyssna till honom heller. Han är en socialt och statusmässigt lyckad kombination av lackmuspapper och teflonpanna.

Pappa pratar medan barnen andäktigt hör på och de fattiga svälter – eller underordnas ytterligare – någonstans därutanför.

Jan Karlsson