Måste-läsning för alla Sundström-älskare

Kultur Artikeln publicerades
Foto: Harald Borgström

fakta

Skrivliv

Prosa

Författare: Gun-Britt Sundström

Förlag: Albert Bonniers

Visa mer...

Gun-Britt Sundström är en rolig och skarp iakttagare i sina dagböcker 1965 – 1978. Annika Koldenius läser glupskt om skrivliv och annat liv i ett tidsdokument där somligt ändå är oföränderligt.

“Skrivliv” börjar med utropet: “Jag ska skriva en roman.”. Det är en blott tjugoårig studentska i Uppsala som skriver orden högt i sin dagbok, liksom för att pröva dem. Vi vet ju naturligtvis redan hur det går, även om studentskan själv inte vet det när hon skriver det 8 november 1965. Hon gör en uppmärksammad debut 1966 med “Student -64”, går sedan journalisthögskolan och får arbete på DN:s kulturredaktion under Olof Lagercrantz, hon väcker debatt och skriver fler uppmärksammade titlar som “För Lydia” (1973) och “Maken” (1976), den största succén av dem alla.

Gun-Britt Sundströms publicerar i “Skrivliv” utdrag ur sina dagböcker mellan 1965 och 1978. Och även om hon skriver i inledningen att det är “ett hårt redigerat urval”, är det ändå förvånansvärt öppenhjärtiga och förbannat roliga anteckningar som vi får ta del av. Dagböcker alltså! Det finns något förbjudet härligt och voyeuristiskt i att läsa en annan människas dagbok, hur redigerad den än är av författaren själv. Det hemliga nyckelhålsgluttandet. Det intima att titta in i en annan människas tankar om sig själv och sitt varande. För att skriva dagbok är till syvende och sist ett ganska självupptaget behov: att skriva om sig själv till sig själv för att förstå det man är med om. Några sidor efter jag tänkt denna tanke kommer mycket passligt raderna: ”När man en gång har börjat skriva sina upplevelser kan man aldrig återvända till oskuldens tillstånd. Skrivandet och upplevandet blir oupplösligt förenade, man upplever i skrift.”

Foto: Helga Drougge

“Skrivliv” är fantastisk läsning på så många sätt. Som dagbok är “Skrivliv” helt enkelt ett tidsdokument skrivet mitt i, inte ett dunkelt försök att minnas hur det var, och det gör den till en unik läsning eftersom dagböckerna är så omfattande och ärliga. Och Gun-Britt Sundström är en sådan skarpsynt och humoristisk iakttagare av både sig själv och människorna i Stockholms kulturelit under den tiden. “Så lite som ändrats!”, tänker jag tyvärr också när hon beskriver maktkamper och kåta män i olika storlekar och former i diverse sammanhang.

Foto: Tore Frängsmyr

Men “Skrivliv” handlar inte bara om skrivandet och arbetet på DN. Jag tycker mycket om att Gun-Britt Sundström delar med sig av betydelsen av sina kvinnliga vänner och lite av innehållet i deras förtroliga samtal. Och jag tycker mycket om hur hon beskriver velandet och vacklandet i åren mellan 20 och 30 – vad ska det bli av mig? Författare, journalist, litteraturvetare, latinare, översättare; mamma eller inte, och så det där med kärleken! Och det motstridiga i att vilja bli uppmärksammad för det man skriver, men samtidigt vilja skydda sig mot uppmärksamheten. Och åh, vad jag känner igen mig i Gun-Britt Sundströms att vilja ha ALLT! Varför måste man välja! Tiden som inte räcker till, livet som inte räcker till. Denna sprudlande livsaptit ändå, som hon skriver så fantastiskt bra.

“Skrivliv” är en måste-läsning för alla Sundström-älskare. Men bör också läsas för att påminna sig om att många funderingar och upplevelser är oföränderliga, oavsett tid.