Mästerverk i konstant rörelse

En kadett på ett militärläroverk stjäl frågorna till ett kemiprov, stölden upptäcks och alla permissioner ställs in tills den skyldige avslöjats, i praktiken tills någon tjallat.

Så kan ”Staden och hundarna” sammanfattas, Mario Vargas Llosas mästerverk till debutroman från 1962 som visade att den då blott 26-årige författaren redan var en exceptionellt begåvad berättare.

Rent tematiskt var romanen knappast innovativ, snarast tidstypisk genom sin kritik av det hierarkiska samhället, militarism, machismo, kvinnoförakt och allas vårt förakt för svaghet. Men Vargas Llosas sätt att gestalta ämnet med epicentrum i det peruanska militärläroverk Leoncio Prado i Lima – där författaren själv var elev på 1950-talet – var desto mer nyskapande. Och inte minst drabbande.

Drabbande också femtio år senare när jag läser om ”Staden och hundarna”, som utkom på svenska redan 1966, men nu i Peter Landelius nyöversättning, i Norstedts klassikerserie med nyskrivet förord signerat Alejandro Leiva Wenger.

Vad som gör ”Staden och hundarna” så drabbande är att Vargas Llosa inte berättar rakt upp och ned. Istället bryter han sönder historien i disparata beståndsdelar genom ständigt skiftande berättarperspektiv som dessutom varken är kronologiskt eller geografiskt ordnade. Kadetternas röster – romanens alla ”hundar”, som mobboffret Slaven, despoten Jaguaren, den intellektuella Poeten som skriver porrnoveller mot betalning – vävs intrikat samman.

Samtidigt undanhålls läsaren viktig information som bara med fördröjning sockras in i berättelsen. Det gör att ingen och ingenting är vad han eller det i förstone synes vara. Läsaren hålls på halster, tvingas gradvis omvärdera bokens gestalter.

Mest uppenbart har Vargas Llosa, liksom så många andra av den latinamerikanska boomens författare, inspirerats av William Faulkner. Med självklar elegans vidareutvecklar han amerikanens revolutionerande berättarteknik (främst i ”Stormen och vreden”) och förfinar senare romantekniken ytterligare i ”Det gröna huset”, innan han drev den till sin spets – och återvändsgränd – i ”Samtal i katedralen” 1969.

På 1970-talet började Vargas Llosa skriva mer raka berättelser, men har sedan dess varierat och experimenterat med romanen som få andra i världslitteraturen. I mina ögon är Vargas Llosa världens mest mångsidiga berättare alla kategorier. Har aldrig förstått varför hans Nobelpris, 2010, dröjde så länge.

Så varför nyöversätta ”Staden och hundarna”?

Efter stickprov i både översättningarna framstår den tidigare översättningen, signerad Jan Sjögren från 1966, framför allt som daterad. Delvis ganska oskyldigt; på 60-talssvenska heter det ”Tig!” och att en mor är ”ond”, medan det nu översätts till ”Tyst!! och ”arg”.

Mer problematiskt är strömmen av rasistiska invektiv. Även om romanen skildrar ett öppet rasistiskt Peru på 1950-talet måste en svensk översättning anno 2013 använda ord som neger och nigger, och även indian, med försiktighet. I nyöversättningen används i stället ”svarting”, vilket strängt taget inte är bättre, men åtminstone inte lika flagrant stötande i 2000-talets Sverige.

Oavsett ordval florerar rasismen i ”Staden och hundarna”, liksom förtryck och förnedring i alla dess tänkbara former. Vargas Llosas lika klarögda som okuvliga blick penetrerar kyligt och exakt det sämsta hos människan.

Man kan tycka att svartsynen borde göra ”Staden och hundarna” till en förutsägbar, dystopisk roman. Likväl är det en märkvärdigt, eller, som man säger på nysvenska, sjukt spännande roman.

Fortfarande efter ett halvsekel är ”Staden och hundarna” en roman i ständig rörelse. Fascinerande.