Med blicken riktad utåt

Kultur Artikeln publicerades

Utställningen med Claes Söderquist på Kristianstads konsthall lyfter på ett intressant sätt också fram konstfilmen som en egen genre. Konstskribent Carolina Söderholm följer hans utveckling, från en lekfull avantgardism till en mer avskalad meditativ värld.

Konst
Claes Söderquist: ”Passager”. Kristianstads konsthall, till 4/5

Claes Söderquist (f 1939) är en av föregångarna inom svensk konstfilm. Att Kristianstads konsthall inleder vårsäsongen med att lyfta fram hans livsverk är intressant ur flera perspektiv. Dels ger det tillfälle att se stora delar av hans produktion, från 1960-talets tidiga experiment till 2000-talets stadsporträtt. Dels innebär det att konstfilmen som sådan, en ofta förbisedd genre inom den moderna konsthistorien, lyfts fram.

Medan rörlig bild, i form av videoverk, projektioner och installationer, numera utgör en självklar del av konstscenen, har det inte alltid varit så. Om videokameran idag är ett av konstnärens redskap bland andra, förhöll det sig annorlunda på 1960-talet, då Söderquist utbildade sig först på Konstfack och sedan Konstakademien i Stockholm. Film var en teknik och ett hantverk, skilt från bildkonstens klassiska grenar som måleri och skulptur.

Måleriet skulledock följa honom ett antal år, vilket kan anas likt en klangbotten i flera av hans filmer. Med stark känsla för skugga och ljus, färgernas spel och kompositionens kraft låter han kameran dröja vid scener och utsnitt som vore de en svit långsamt växlande landskapsvyer eller stilleben. Särskilt gäller det trilogin som skildrar naturen och staden, från ”Landskap” (1985-87) och ”Passager – ett stadsporträtt” (2001) till ”Labyrint” (2013), en vindlande färd genom Malmös innergårdar.

Kontrasten är skarp mot hans svartvita 1960-talsfilmer, inspirerade av den nyskapande amerikanska konstfilm som Söderquist mötte på Moderna Museet under studieåren. Redan från starten 1958 blev museet en plattform för tidens avantgardistiska konstscen, med dynamiska utställningar som ”4 amerikaner” och ”Rörelse i konsten”, men också happenings, konserter och performances som tänjde på gränserna mellan bildkonst, poesi, musik, film och teater. Det är en tidsanda som skymtar i Söderquists debutfilm ”I frack” där jazzmusikens fria improvisationer uppstudsigt samspelar med skildringen av konstnärens arbete – en lekfull studie i skapandets trevande magi.

I följande filmer som ”Travelog”, ett möte med den amerikanska kontinenten, liksom den dramatiskt iscensatta ”Epitaf” söker han sig vidare. Det är en styrka hos utställningen att den så tydligt visar Söderquists strävan att utveckla sitt eget språk. Till dess svaghet hör att inte samtliga filmer visas parallellt, på egen monitor – urvalet som publiken har tillgång till beror på vid vilken tidpunkt man kommer. Jag kan också sakna ett bredare perspektiv som sätter Söderquist i förhållande till andra samtida pionjärer inom svensk konstfilm.

Tyngst avtryckgör det raffinerade samspelet ”The Return of the Buffalo” (1970-2012) och ”Alcatraz” (2013), om fängelseön i San Francisco Bay. När Söderquist år 1970 besökte ön hade politiskt organiserade indianer ockuperat de övergivna byggnaderna. Trotsigt hävdade de sin rätt till den mark deras förfäder förlorat, och kämpade för att bygga ett indianskt kultur- och utbildningscentrum. Redan året därpå drevs de bort. Då Söderquist återvänder 2013 har den bistra fängelsearkitekturen förvandlats till turistmål för 2000-talets urbana ruinromantiker. I mötet mellan de två filmerna tränger den amerikanska nationens skitiga förflutna fram, liksom människans utsatthet, vånda och kamp.

Till skillnad från senare generationer av konstnärer inriktade på rörlig bild, som Magnus Wallin, nyss aktuell i Kristianstad med sina kusliga, digitala videoverk, eller Nathalie Djurberg, med sina absurda leranimationer, riktar Söderquist hela tiden blicken utåt, mot människorna, staden och landskapet. Under 1980-talet skalar han bort alltmer av det oväsentliga för att landa i en närmast minimalistisk hållning, där kameran i omsorgsfullt riggade tagningar dokumenterar motiven i stillsamt glidande åkningar.

På ett sätt är dessa porträtt av ett stycke landskap eller stad vardagligt konkreta – grönskande parkträdgårdar sida vid sida med öde bensinmackar och förortens betong. Men det stannar inte där. Söderquist styrka ligger i förmågan att gjuta samman det sakliga och suggestiva, det skeva och sköna till en visuellt betvingande helhet.