Med döden som skugga

Kultur
Foto:

För nästan 20 år sedan gavs ”Sabbaths teater” ut i USA. Nu kommer Philip Roths uppmärksammade roman på svenska. Kulturskribent Elisabet Norin ger sig in i färgstark värld av död, ålderdom och sex.

Artikeln publicerades 12 mars 2014.

Han ställer krav på sin läsare, amerikanske Philip Roth, ofta antydd som tänkbar nobelpristagare. På svenska finns nu hans ”Sabbaths teater” från 1995 med sin monstruöse huvudperson Mickey Sabbath – en litterär person som läsaren inte glömmer i första taget.

Sabbath är i sextioårsåldern, jude, han lider av artros, bor på en mindre ort i New England men har tidigare bott i New York där han spelade dockteater på gatorna. Han har också undervisat i drama men fått sluta sedan man hittat en inspelning där han har telefonsex med en student.

Sabbaths andra fru,Roseanna som försörjer dem båda, är nykter alkoholist och fyller tiden med AA-möten. Första hustrun Nikki försvann spårlöst i början på sextiotalet. Mickey har en allt överskuggande sexuell relation sedan lång tid med Drenka från Kroatien. Hon är gift med värdshusägaren i byn. När Drenka dör i äggstockscancer drabbas han av en fruktansvärd sorg. Men inte bara han, ska det visa sig. En hel rad med män smyger nattetid till hennes grav och det finns inget oskyldigt i det.

Romanen inledsmed ett Shakespeare-citat, från Prospero i ”Stormen”: ”Var tredje tanke leder mot min grav”. Och döden är verkligen den stora skuggan i Sabbaths liv: förutom Drenka, brodern som dör ung i kriget, mamman som dör mentalt av den händelsen, Nikki som vägrar släppa ifrån sig sin mors lik till begravningen – överallt döden, döden, döden.

Sabbaths sätt att bemöta döden är med sex – han är en fullständigt självupptagen Gargantua – och allt annat blir underordnat möjligheten att skapa situationer för det. Älskarinnan Drenka är hans överman som sporrar och hetsar honom ytterligare – möjligen beundrar han hennes frigjordhet vilket får deras relation att bestå över tid. Det är också hon som får stå för romanens minnesvärda öppningsmening, en scen som han återvänder till senare i sin sorg: ”Antingen svär du på att inte knulla med andra eller så är det slut mellan oss.”

Ingenting ärsubtilt hos Sabbath. Att orgasm också kallas ”lilla döden” (le petit mort) är mer än en tanke. Att Roth låter även Sabbath vara en före detta teaterman, även om det är dockteater, med oförmåga att spela på grund av händer förstörda av artros, blir också en metafor för en man som är alltmer oförmögen: ”Men nu, när hormonflödet sinade, när prostatan blev större, när han troligen inte hade mer än några få år kvar av en halvt om halvt pålitlig potens ...”.

Romanen kännetecknas mer av inre monologer, av tillbakablickar, minnesbilder, infall, fördjupningar, Sabbaths manipulationer – än av en kronologi.

Lägg till motsättningar och kontraster som stilmedel så skapas en viss matthet hos i alla fall den här läsaren – av samma slag som Bret Easton Ellis ”American Psycho” en gång gjorde. Fast utan kylan och likgiltigheten: den bestående tonen efter läsning är en kombination av sorg och hets. Ytterst skickligt av Roth.