Migrationen mitt ibland oss

Kultur
Foto:

Kulturskribent Anders E Larsson berörs av Teater Theatrons enkla och personliga ”Livet i två bitar”, om migration. Berättarteater när den är som bäst.

Artikeln publicerades 8 oktober 2013.

Teater

"Livet i två bitar". Regi: Tomas Lindström.Dramaturgi: Jan Mark.I rollerna: Suzanna Santrac och Zeljko Santrac.Teater Theatron på Kulturhuset Barbacka, Kristianstad, 7/10. Spelas även på Valfisken, Simrishamn 12/10.

En mängd resväskor uppallade på en liten och sparsamt belyst scen. Två skådespelare, en kvinna och en man, kommer in med resväskor i händerna. Mannen berättar om den ex-jugoslaviske presidenten Titos tåg, som förflyttade bosniska bönder till bättre marker.

Scenförändring. En stund senare sitter vi i publiken i en stolsring runt spelplatsen, som nu befinner sig nere på golvet där vi själva nyss satt. Greppet är givetvis ytterst medvetet: Migrationen, den röda tråden i ”Livet i två bitar”, pågår mitt ibland oss – vi upplever den dagligen vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Suzanna och ZeljkoSantrac (det vill säga Lundagruppen Teater Theatron) har i föreställningen utgått från sina egna liv. Suzanna, vars familj har rötterna i nomadfolket bunjevci i södra Bosnien-Herzegovina, kom med sina föräldrar till Göteborg från Jugoslavien på 1960-talet. De drev restaurang i Skurup och Ystad och återvände till hemstaden Subotica i norra Serbien under upptakten till Balkankriget 1991.

Zeljko, av serbiskt ursprung, drog i gång en flerspråkig och etniskt blandad teatergrupp i Subotica. I takt med att kriget närmade sig slets gruppen sönder och han började i stället att skådespela i Belgrad.

Det var deras gemensamma teaterintresse som gjorde att de en dag träffades på teaterkaféet i Subotica. När kriget var ett faktum bestämde sig Suzanna för att åka till Sverige och Lund. Några år senare fick Zeljko uppehållstillstånd och följde efter.

”Livet i två bitar” är teater i sin renaste, enklaste form: När Suzanna och Zeljko berättar om sina respektive familjer får ett förkläde och en hatt representera en mamma och en pappa, resväskorna bildar ett kafé, symboliserar restaurangverksamhetens uppbyggnad och teatergruppens sammanbrott.

De står därframför oss på golvet och flätar samman skärvor av sina enskilda och gemensamma historier med i stort sett bara rösterna och föreställningsförmågan som redskap – och med ett personligt tilltal som riktas direkt till var och en av oss i ringen runt dem.

På samma gång som deras livsresa vecklas ut inuti oss, uppenbaras också den levande teaterns ursprungliga berättarkraft i all sin glans.