Möte med Emil Kléens okände son
En av Kristianstadsbladets flitiga medarbetare under 1890-talet var Strindbergs vän ”Kattan”, poeten Emil Kléen (1868–98). Med sin välklingande naturlyriska och erotiska diktning har han ofta betraktats som en tidstypisk franskdekadent, bohemisk och syfilitisk drömmare, och Hans Holmberg har många gånger i förtjänstfulla skildringar återkommit till hans verksamhet. I dagarna är Kléen aktuell på nytt genom den självbiografiska romanen Venus anadyomene, som utges 110 år efter författarens död av Ellerströms förlag.Några år innan Kléen kom till Kristianstad åstadkom han ett och annat som tycks ha förbisetts av forskningen och som jag ska försöka presentera här. Dels skrev Kléen möjligen Sveriges allra första exempel på "jazzlyrik"! Mer om det i nästa artikel. Dels blev han – kanske just på sin tjugoårsdag – upphov till något mycket påtagligt. Den första artikeln handlar om Kléens okände son här i Kristianstad.
Vid femtioårsminnetav Kléens död 1948 skrev William Lengertz en artikel i Lunds Dagblad, där han presenterade en litteraturhistorisk överraskning. Den har sedan alldeles fallit i glömska och förtjänar att citeras utförligt.
"Då jag kring 1908 gick i Kristianstads skola, blev jag bekant med en ung violinist, Adolf Persson. Han hade musiken i blodet och älskade även skön konst och litteratur. De sköna muserna har han aldrig helt kunnat lämna, fast hans egentliga yrke kom att bli kontorsmannens.
Revisor Adolf Persson – han är född den 15 maj 1889 – sitter mitt emot mig i Teaterrestaurangen. Tiden är något år före det historiska 1939, idyllen härskar ännu i världen och inget moln skymtas på himmelens glittrande kupa denna ljusa kväll i Tivoli.
Musiken spelar. En blomdoftsmättad vind sveper sakta fram över terrassen.
Helt omedvetet kommer jag att tänka på den diktare, som skrivit Jasminer, och några rader rinna mig även i hågen:
När himlen glittrar ljus som pärlemor
och månens guldglans över jorden skiner …
en doft jag känner smyga mot mig blitt, ur löftets mörka massa skymtar vitt –
och tyst jag bryter dem, min dikts jasminer.
'Jasminers' författare heter Emil Kléen.
– Hur kom det sig egentligen, att du alltid intresserat dig för Emil Kléen, frågar jag Adolf Persson, som alltid med intresse läst skalden.
Adolf svarade undvikande. Men samtidigt förefaller det mig, som om han bar på något, han gärna skulle vilja säga. Så kom det helt spontant:
– Emil Kléen var min far!
Adolfs mor hette Bengta Persdotter eller Persson. Hon var född 1854 i Ystad, alltså fjorton år äldre än Emil Kléen. Bengta blev tidigt faderlös och flyttade med sin mor mellan olika orter i Skåne: Kristianstad, Vittskövle, Degeberga och Hörby för att nämna några. Om man räknar på fingrarna, tycks lille Adolf kunna ha varit frukten av en förbindelse på eller kring Emil Kléens tjugoårsdag. Några år senare finner vi Bengta som städerska på Kristianstadsbladets redaktion – där Emil Kléen nu har blivit medarbetare. Det är därför fullt möjligt att unge Adolf hade en del kontakt med sin far innan denne dog ogift 1898 i sviterna av TBC. Bengta levde till 1934 och blev alltså nära 80."
Då den citerade artikelnav Lengertz publicerades, hade Adolf Persson bara några månader kvar att leva. Han dog i Kristianstad den 24 mars 1949, nära 60 år gammal. Under många år var han anställd på kontoret vid Ljunggrens verkstad, och därefter hade han egen bokförings- och revisionsbyrå i Kristianstad. Dödsannonsen upptar änkan Hildur Persson, barn och barnbarn. Hildur var pianist, bland annat verksam vid stadens biografer. Hon och maken, violinisten Adolf, brukade uppträda på Hotell Brissman på somrarna.
Tanken svindladeför mig. Kanske bevaras det än i dag i något perssonskt hem i kristianstadsbygden värdefulla minnen av skalden Emil Kléen, brev eller annat, som under ett drygt sekel har varit okända för litteraturhistorikerna? Lite släktforskning gav svar.
Doris Persson i Kristianstad, änka efter Kléens sonson, berättar:
–Min svärfar Adolf Persson donerade en samling brev till William Lengertz. Det var en brevväxling mellan Emil Kléen och August Strindberg, och den finns nu på universitetsbiblioteket i Lund. Dessutom har jag ärvt en vacker ljusstake och ett blåvitt fat som lär ha varit i Emil Kléens ägo, och ett smycke som han gav till Bengta.
I samband med denpostuma utgåvan av Emil Kléens självbiografiska roman "Venus anadyomene" sker en ceremoni vid Kléens grav i Höör nu i september. Litteraturhistorikern David Almer, som upptäckte och redigerade det dittills okända romanmanuskriptet, placerar i sällskap med Kléens ättlingar en blomsterkrans och ett exemplar av den tryckta romanen vid graven.
