Mozarts dödsmässa om livets alla steg

Känslorna är många; från vrede och sorg till tro och glädje, allt mellan polerna liv och död. Två andra bärande poler är individen och kollektivet, som bland annat uttrycks genom övertygande soloinsatser och ett berörande vackert samspel mellan alla på scen.

Det är livets gång jag ser i denna föreställning, livet för var och en av oss men på ett sätt också mänsklighetens utveckling. Hur vi rört oss från böjda och smidigt kvicka varelser till individer i ett kollektiv som vet hur vi både agerar på egen hand och interagerar med varandra.

Allt detta utspelar sig på och framför en gigantisk trappa i ett bländande ljus. Stegen alla aktörer tar i denna trappa för dem in i det virrvarr som utspelar sig på livets scen, men här finns också steg som tar dem till slutet, de sista steg ingen av oss kan undkomma. Bort från livet och in i det dolt okända.

Att det är den utvecklingen som Örjan Andersson tänker skildra i sin dansföreställning av Mozarts dödsmässa är tydligt redan i inledningen. För allt börjar med en tom scen och en tyst orkester. Det enda vi ser och hör är en förstärkt tickande metronom längst fram på scenen. Tills en äldre man tar sig fram och stänger av maskinen, och börjar sakta röra sig uppför trappan. Steg för steg. Som om vi alla är just det, en vandrande metronom.

Strax därefter fylls trappan av ett helt kollektiv i olika kläder och med skiftande rörelser. Så vackert, så skirt, så starkt. Bente Lykke Møllers scenografi är som en målning. Lika enkel, som evig.

Malmö Operaorkester, under Olof Bomans ledning, har en ljuv balans, med tyngdpunkt på rörligheten, inte på den dramatiska tyngden. Och vilken musik det här är! På en konsert hade jag blundat och fyllts av allt detta mästerliga ljus och mörker. Ibland gör jag faktiskt det även under den här föreställningen, men när jag efter en kort stund öppnar ögonen igen har nya formationer skapats på den ljusa livsstegen. Det här är ett verk med otroligt många händelser, om jag så hade sett samtliga föreställningar är jag övertygad om att jag var kväll hade upptäckt något nytt.

Vid tre tillfällen pausas Mozarts komposition för ett flöde med känsla av urljud kopplade till naturens gåtfulla storhet. Till tiden före civilisationen. Och, antar jag, efter. De här sprakande ljudlandskapen ger nya dimensioner, tonsatta av BJ Nilsen. (Leta upp honom på Spotify!)

Som den dödsmässa det här är finns här och var religiösa symboler och vi möter Jesus vid ett flertal tillfällen. Och han möter folket. Frågan är vem som bär vem. Jag vet inte, men tror inte att det svaret är skrivit i himlen.

Men dödsmässa? Det här är en dansföreställning men också en konsert, ett konstverk, en kyrka, vardagsliv, nu och historia. Om livet. Och döden.