Murakami, Haruki: "Kafka på stranden"

En 15-årig pojke med det lustiga namnet Kafka Tamura är på flykt. Likt en omvänd Odysseus är han dock på väg bort från sitt plågoris till far i Tokyo (Troja?), och beger sig med lika doser planmässighet och intuition på jakt efter sin försvunna mor och syster.

Målet för färden är ön Shikoku (Ithaka?) i södra Japan. Men det blir en lång resa med många avbrott och med många aparta figurer som kantar hans väg. Här dyker bland andra byfånen Nakata upp, som efter att under andra världskriget som barn drabbats av ett mystiskt tillstånd av medvetslöshet till följd av misstänkta besökare från yttre rymden, vilket sedermera gjort honom oduglig bortsett från den unika gåvan att kunna tala med katter.

I den på många sätt måttlösa berättelsen finns också en ondskefull figur, romanens bärande demon, beryktad som sadistisk kattfångare, välkänd från en viss etikett på skotska whiskyflaskor och lystrande till namnet Johnnie Walker.

"Det är möjligt att det låter som en saga", faller den japanske författaren Haruki Murakami läsaren i talet. "Men det är det inte. Inte på något sätt." Och alla som tidigare läst den renommerade och särskilt i väst omåttligt uppburne skriftställaren, och inte minst romanen "Norwegian Wood", kommer omedelbart att känna igen Murakamis närmast emfatiska bruk av populärkulturella referenser och postmoderna koder i den samtidigt medryckande, lättlästa och hårt drivna berättelsen.

I "Kafka på stranden" formligen excellerar han i berättartekniska knep, motivflätningar och lekar med identiteter som inte står "Alice i underlandet" efter i fantasmagoriska infall. Eller Odysseus mytiska äventyr med oidipala inslag, vad det beträffar.

Men tvärs igenom denna självsäkra uppvisning i litterärt hantverk tränger den genomborrande skildringen av pojken Kafka Tamura, och ger romanen en oemotståndlig lyster som gör läsningen av de dryga 500 sidorna väl värt besväret. Övertygande gestaltar Murakami pojkens inre och yttre världar, från det att han planerar sin flykt ("Musklerna har blivit starka som stål och jag har blivit allt tystare") till slutdestinationen ("Jag sluter mina ögon och kopplar av, låter mina muskler bli alldeles mjuka").

Även om mycket förvisso blir hängande i luften i denna hejdlösa fantasiprodukt – Är den äldre kvinnan han träffar verkligen hans mamma? Vem är den diffusa samtalspartnern Kråkan? Vad skedde egentligen med Nakata under kriget? – är detta inte värre än att en diffus och surrealistiskt vacker dröm också kan vara högst minnesvärd. Eller som Murakami själv uttrycker saken: Gåtorna fungerar som en del av lösningen.

Martin Lagerholm